etthundra album och en modell

Har man inte underlag för grubbel, överväganden och lite lätt introverta prioriteringsdiskussioner så kommer det per mail. Mats Back, för det inbitna solnamoset mer känd som Mashlan, drabbade mig med följande;

”Skapa din personliga lista över alla tiders bästa album från 1 -100 och skicka in.”

Svårt, svårare, omöjligt men samtidigt och naturligtvis också omöjligt att motstå. Det är nämligen något med killar och listor. När vi var runt tolv år gjorde Tusse och jag listor på allt. Favoritspelare som borde vara med i hockeylandslaget. Vart vi skulle vilja bo när vi blev stora. Vilka tjejer vi helst skulle vilja kyssa. Vilka lärare vi hatade mest. Vilka i skolan vi trodde skulle få barn först. Och så vidare. I oändlighet. Såhär efteråt kan jag slås av att alla dessa listor handlade om samtiden eller framtiden. Nu, i någon sorts medelålder har det alltså gått dithän att listorna handlar om dåtiden. När jag läser min lista kan jag konstatera att bara mycket få album är 90-tal och bara enstaka är 00-tal. Jag tror att det har med styrkan i upplevelsen och med sammanhanget att göra.

Råsundaskolan ordnade under många år lägerskola på Gotland. Alla åttor fick åka till Matsarve och detta var ett mytomspunnet, fantastiskt och löftesrikt äventyr. Den vecka vi var där tänkte skolan säkert använda till att lära oss en del om natur, fårskötsel, historia och vad det nu kunde vara. Jag minns inte mycket av det. Men jag minns att jag lärde mig mycket om mig själv. Jag minns stämningen. Och minnet av stämningen är för alltid kopplad till musiken vi lyssnade på. Lennart, mer känd som Jocke, har alltid varit en pålitlig kompass på de oceaner av musik som jag seglat fram på. Just under denna vecka på Matsarve hade han med tre album som för alltid skulle sätta sin prägel på mitt musiklyssnande. Plattor jag alltid skulle återvända till och som som fortfarande fungerar som måttstock vid bedömningen av nya.  Det var;

• Strange Days – The Doors
• Disraeli Gears – Cream
• Songs of Leonard Cohen – Leonard Cohen

Att vi kunde vara så pass avancerade (om vi nu var det) i vår musiksmak förklarades av att Jockes syster Ingmarie vid denna tid var modell i Paris, New York och Milano med omslag till Vouge osv och tog hem skivor till oss smågrabbar som vi lade beslag på och gjorde till våra. I den meningen tror jag att man kan säga att Ingmarie är en de människor som haft störst inflytande över min musikaliska smak. Listan med mina 100 favoriter håller jag på ett tag i avvaktan på att Mashlan kommer med domen.

Förresten tycker jag att Ingmarie fortfarande är lika vacker som jag tyckte då. Nästan vackrare.

lennart har lämnat läktaren

Det är måndag efter den söndag då drömmar blev verklighet på Gamla Ullevi. AIK-shopen är full av lite yrvaket rufsiga kunder med leenden som går från öra till öra. Utanför shopen står en liten buss från Färdtjänst och ut ur bussen kommer Erik för att ta hand om Lennart som skall rullas ner för den lilla backe som leder till dörren. Alla,  jo faktiskt alla, kramar och gratulerar tvillingarna som håller hov. De har varit i Göteborg med AIK och hämtat hem Lennart Johanssons pokal och detta trots att Lennart är sjuk. Dödssjuk skulle det visa sig. Glädjen i Eriks ögon blandas med oro över brorsan. ”Han är sjuk vet du. Han har ont i magen.” Så kan man ju också beskriva det och den oskyldiga beskrivningen träffar mig som en klubba.

Och så är då Lennart borta. Jag hoppas att han och Erik kan känna något av den värme och tacksamhet som strömmar mot dem idag. Lennart fick lämna läktaren som Svensk mästare och som cupsegrare, det är stort och få förunnat. Nu tänder vi två ljus, ett för Lennart och ett för Erik och lyser frid över minnet av en mycket kär Gnagare.

Tack Lennart för att du gjorde oss till lite bättre människor . Och Erik; Du har sagt det bäst själv. ” – Om det går dåligt är man i alla fall AIK:are.”

nationellt trauma som terapi

November. De vackra höstlöven från förra månaden ligger i rännstenen och bildar tillsammans någon sorts kompostgröt. När jag åkte tunnelbana häromdagen luktade det vått ylle och mina medresenärer såg ut som statister i Michael Redfords ”1984″. Allt är väldigt Orwellskt i november. Bara en kvinna ser annorlunda ut där i vagnen, hon är leende på det där inåtvända sättet och ser så där belåtet mild ut. Själv ser jag väl ut som den rätt trötta och våta man jag är. Elaka tankar far genom skallen.

”Jaha, ja. En till som tryckt i sig en karta Prozac och suttit framför dagsljuslampan och lyssnat på delfinsång hela förmiddagen och sedan varit på SPA…” Avundsjuka alltså. Jag kommer att tänka på Émile Michel Ciorans underbart otäcka ”Bitterhetens Syllogismer”. Ciorans resonemang går ut på att vi har det lite för bra och därför kan ägna oss åt att hantera våra i-landsproblem i allt för hög omfattning och utsträckning.

Själsterapi finns i överflöd hos rika folk – frånvaron av omedelbara ångestorsaker gör klimatet dystert. För att bevara nervsystemet friskt behöver en nation en ordentlig olycka, ett föremål för sin oro, en positiv fruktan som förklarar alla ”komplex”. Samhället konsolideras under fara och tvinar bort vid neutralitet. Där fred, hygien och bekvämlighet ”härjar” sprider sig psykoserna. Han skriver;

Jag är från ett land som ej lärt känna lyckan och som därför endast frambringat en enda psykoanalytiker.

Jag minns några av de nationella trauman som jag då kanske har att tacka min relativa mentala hälsa för, några har haft sådan internationell sprängkraft att jag minns dem också fast de var långt borta;

• Dag Hammarskjöld
• John F Kennedy
• Martin Luther King
• Robert Kennedy
• Olof Palme
• Lady Diana
• M/S Estonia
• Anna Lindh

En duktig konspirationsteoretiker skulle kanske kunna få det till att mystiska krafter regisserat dessa tragedier för att folk inte skall springa till terapeuten så mycket. Vad vet jag?

Emile i egen hög person.

 

drömmar

Jag minns mycket sällan vad jag drömt under natten. De få gånger det händer försöker jag skriva ner drömmen eller drömmarna vilket oftast bara resulterar i obegripliga spridda ledtrådar jag när läser i anteckningarna efter några dagar.

Det senaste året har jag ägnat stor, kanske allt för stor, del av mitt tänkande åt minnen. Ett tvärsäkert tecken på åldrande antagligen. Först nu i verkligt vuxen ålder vågar jag, eller har jag förutsättningarna att minnas. En sak som historiker vet, är att man kan ta reda på långt mer om det förflutna än en lekman föreställer sig. Nu tror jag mig veta att detsamma också gäller ens eget liv. Minnet är instabilt men associativt. En återuppväckt hågkomst kan utlösa ett annat som kan utlösa ett tredje. På en oändlig långrev halas så de glänsande, sprattlande minnena upp i båten. Den här bloggen fungerar så.

I kombination med drömmar som påminner om svartvita journalfilmer (dock utan Nils Jerrings speakertexter) blir det till en slags minnesupptagenhet som stundtals kan oroa mig, Nåväl, nattens dröm då?

Vi har någon sorts klassfest i en lokal på Råsundavägen 160. Jag tror att vi går i trean. Så långt är det rätt eftersom det faktiskt har hänt på riktigt. Alla i klassen är där och jag ser dem tydligt, till och med dem som jag inte träffat sedan 1971. Ingrid Gustafsson, Gunilla Bergwall och Matte Olsson är tydliga och jag tror att jag ser dem med vuxna ögon, jag är vuxen men är i mitt tioåriga skal tror jag. Annars hade de väl reagerat?

Plötsligt är jag vuxen och sitter i samma lokal och talar med en vithårig man om min mammas begravning. Fortfarande rätt eftersom det hänt på riktigt det också. Bredvid mig sitter Tina Styffe, Lotta Lindblom och Björn Deurell. De är tio år men jag är alltså vuxen. Lotta har sammetsdiadem och kjol. Björn har ett försök till Beatlesfrisyr och Tina skriver små lappar som hon skickar till mig. Då vaknar jag.

I lokalen där vi hade klassfest flyttade så småningom Fondkistan in och jag har suttit där och ägnat mig åt den lätt absurda sysslan att planera mammas begravning. Men jag har alltså också dansat och ätit pop-corn i samma lokal, fyrtio år tidigare. Det kanske är definitionen på att växa upp i en liten by som Råsunda? Allt flyter ihop. Åldrar, platser och sammanhang blir till en bild i ett kalejdoskop. Det är samma skärvor, färger och fragment hela tiden men vrider man lite på apparaten ändras bilden. Oändligen. Det går helt enkelt inte att återskapa en bild ytterligare en gång. Ju mer vi försöker desto mer frustreade blir vi.

Men denna dröm och myckenheten minnen oroar mig inte. Tvärtom. De lugnar. Det finns en dörr till det skedda. Och att bakom den finns verkligen min egen förflutenhet, frusen, orörlig, orubblig; visserligen onåbar i sin helhet men ändå på något vis där, väntande, inne i mig, omöjlig att förlora.

I alla fall på den här sidan döden – eller förnuftet.

segersäll

I går kväll fullbordades denna remarkabla säsong med en fulländad middag för spelare och ledare med familj, stamgästerna och våra värdar och värdinnor på Backstugan i Filmstaden. Fantastiskt. Den där euforiska SM-guld, SM-guld, SM-guld-glädjen hade övergått i något som mer liknade djup tillfredsställelse. Ett lugn, en trygghet i vissheten om att ”det här kan ingen ta ifrån oss – någonsin”. Allt fanns med, glada skratt och vuxna män som grät. Lite då och då sade vi till varandra, ”jaha, och nu då?”

Som alltid i tider av andlig förvirring och då mörka moln av tvivel och osäkerhet hotar vår inre, klarblå himmel är det klokt att söka sig till den klassiska litteraturen. Här finns särskilt ett verk som jag varmt kan rekommendera.

Det är en bok skriven på 1640-talet, av en besvärlig, intelligent och begåvad spansk jesuit, Baltasar Gracián. Verkets svenska titel, som inte är helt klockren är ”Handbok i levnadskonst”. Den är uppbyggd av små, korta kapitel som i sin tur är ett slags svärmar av aforismer. Som denna, nummer 38:

”Att veta att dra sig tillbaka när man har lyckan med sig. Det gör alla framgångsrika spelare. En vacker reträtt är lika viktig som ett djärvt anfall. Säkra dina stordåd när du har uppnått tillräckligt antal, även om de varit många. Att ha turen med sig länge är alltid ägnat att väcka misstro. Det är tryggare om den bryts ibland och innehåller en bitterljuv bismak redan då den avnjuts. Ju mer brådstörtat lyckan kastar sig över oss, desto större risk löper vi att halka och kullkasta alltsammans. Den uppväger kanske sin korta varaktighet med förhöjd intensitet. I det långa loppet tröttnar lyckan på att bära en på ryggen.”  Ändå vill alla som är AIK utmana, utveckla och vinna nästa säsong.

Gracián satte samman sin bok utifrån 1600-talets extremt hierarkiska hov- och kyrkokulturer, med alla dess intriger och bräckliga allianssystem, kotterier och osynliga regelverk, men i en mening är det han beskriver tidlöst. Särskilt för oss som har någon insyn i den moderna fotbollen.

Till sist. Snart kommer den eminente Nils Johan Nilssons bok om ett år med AIK, ”När vi kör så kör vi” Efter att ha läst avsnitt ur boken är jag idel förväntan och glädje över att ha den läsupplevelsen framför mig.

Foto: Jojje Lidén (som verkligen är överallt.)

mirakel och freaks

Några gånger i livet har jag upplevt saker som känts som mirakel. Senast var när jag glömt plånboken på taket till bilen. I Solna Centrum. I rusningstid. Jag upptäckte att den saknades när jag skulle betala ett par skor till Abbe och trodde att jag glömt plånboken i bilen. Snabbt tillbaka till bilen där jag upptäcker plånboken, liggande fullt synlig för rövare, banditer och ogärningsmän.

Jag såg för min inre syn hur jag skulle tvingas ersätta körkort, bankkort, kodkort och 1 300 kronor under mycket vånda och med stort trassel. Men ett mirakel hade alltså inträffat. Plånboken låg kvar på taket. I det läget hade jag inte hört talas om Littlewoods lag.

Littlewood var matematiker vid universitet i Cambridge, och han resonerade så här: en människa har kanske en upplevelse i sekunden (vilket perceptionsmässigt sett är mycket lågt räknat) vilket ger runt en miljon upplevelser på en dryg månad. Och om man sedan, som han, definierar ett mirakel som en händelse så udda att den inträffar kanske en gång på miljonen, så kommer man under samma period, rent statistiskt sett, uppleva just detta. Ett mirakel. Ett mirakel i månaden alltså. Låter underbart. Tills man betänker att den där extremt udda händelsen rimligen också måste kunna visa sig som miraklets absoluta motsats. (Vad nu ett sådant kallas.)

Kommer plötsligt att tänka på en tidning som fanns på 90-talet, ”En ding, ding, ding värld.” Där kunde man läsa spännande och avslöjande reportage som ” Krokodilmannen finns”, ” Stenålderspojken vägrade äta upp sin spenat – svalt ihjäl”, ” Chris gifte sig med sin gitarr” och inte minst ” Oljeborren öppnade portarna till helvetet – släppte ut djävulen”. Tidningen finns inte kvar längre. Men det räcker för med att öppna Aftonbladet för att inse att rubrikerna inte på något sätt tappat sin förmåga att sälja lösnummer. Att titta på någon av TVs smärre kanaler funkar också. ”Hjälp, mina bröst är för stora”, ”Chimpansen åt upp hennes ansikte”, ”Onanimaraton lockar många.”, ”Babyn är hårig som en apa” är exempel.

Jag tvivlar starkt på att ”Hjälp, mina bröst är för stora” i första hand lockar tittare som är intresserade av de psykosociala problem som är alibit för att publicera denna så kallade nyhet. Vi har ett behov av freak-shows trots att vi inte för våra liv kan förstå hur man kunde behandla Elefantmannen i 1800-talets London så illa. Vi behandlar våra freaks bättre men mekanismerna och fascinationen i beskådandet är desamma som då.

från mitt sjukläger

En ganska typisk novembermåndag som i allt väsentligt liknar de ungefär 216 novembermåndagar jag redan genomlidit i livet. Undantaget ett par stycken då jag varit utomlands. Inte helt överraskande är jag också brakförkyld och gissar att det har och göra med att jag kramat, nästan hånglat, med så många vuxna män de senaste veckorna – allt för att fira The Dubblish – omfamningar av gläje och lättnad. Flertalet av dessa män har småbarn som gör det småbarn gör. De går på dagis och släpar hem ebola, marburgfeber, gula febern samt tydligen också vanliga över luftvägsinfektioner.

Läser mina egna texter här på bloggen och blir uppriktigt häpen över hur mycket som handlar om det förflutna. Om vad vi gjorde, tänkte, lyssnade på och hur vi klädde oss. Yngre människor skriver mer om hur de skall klä sig, vad de skall lyssna på och vad de skall göra. Lite dystert faktiskt, ungefär som vädret denna dag som är en moder till alla kommande gråa, fuktiga och mörka novembermåndagar.

Till mitt eget försvar: människan är tack vare sin enastående minneskapacitet ett djur som alltid kommer att leva en del av sitt liv i det förgångna. Och hon kommer alltid att söka förklaringen till hur hon har kommit dit hon kommit där. Detta är förklaringen till fenomenet Historia. Detta är den yttersta förklaringen till varför vi aldrig kommer att acceptera tanken att vi bara är följden av nuets dånande, dönande, slumpmässiga kaos. (Något som till del dessutom är ett optiskt fenomen: vi står för nära oss själva, helt enkelt.) Men vad händer om vi inte kan eller vill eller ids att gå till historien? Då kommer vår bristande minnesdrift istället söka nostalgins ansträngningslösa utväg. Men visst är det lite sorgligt att se någon söka svaret på sin egen gåta bland gamla vinyl-singlar, glassomslag och tummade serietidningar

Men ändå. Sjuk och eländig som jag är kommer jag på mig själv med att sakna ännu en sak ur mitt förflutna; Illustrerade Klassiker. Fyrtioåtta mer eller mindre väl tecknade sidor med pratbubblor där modiga människor tagit sig för att komprimera några av världshistoriens stora verk. Homeros, Jules Verne, Daniel Defoe, Mark Twain, Harriet Beecher Stowe, HG Wells, Alexander Dumas och många fler fanns inom räckhåll för, tror jag, 1:90. De flesta läste jag sedan på riktigt, dock alltid med ansikten och miljöer från serietidningen (som jag såg som originalet) framför ögonen.

Jag undrar om jag verkligen kan bli frisk utan ”Mannen med Järnmasken” och en stor kopp med morsans patentmedicin, emsertabletter upplösta i mjölk. Blir jag sämre får jag väl egenvårda och smörja bröstet med Vicks-salva. Kåvepenin är för mesar.

tio-konstigaste-i-topp

Förutom att jag är monumentalt trött på att vara förkyld är det ganska bra här i bunkern. Jag äter bulgur-sallad, bloggar och hostar, men mest ligger jag i sängen. Under tiden jag legat på rygg och samlat kraft har allehanda minnen, både i form av bilder och ljud passerat framför mina slutna öron och ögon. Det är bara att häpna över vilka märkliga, fasansfulla, udda, aparta och oemotståndligt dåliga låtar jag inte bara lyssnat på – jag minns dem tydligen dessutom.

De flesta är från en tid då det mesta var ok och en lista kunde innehålla allt från odödliga mästerverk som ”Whiter shade of pale” till, ja vadå? Sannolikt har vi alla några låtar i vår inre juke-box som finns där inte för att vi älskar dem utan mer för att de var en del av vår vardag och hjälpte oss att definiera vad egentligen tyckte om. För min del var det ingen av dessa.  Min lista;

1. Simon says – 1910 Fruitgum Company
2. Lily the pink – Scaffold
3. Rosegarden – Lynn Anderson
4. Honey – Bobby Goldsboro
5. Malaika – Hep Stars
6. Congratulations – Cliff Richard
7. Maxwells Silver Hammer – George Howe
8. Pretty Belinda – Chris Andrews
9. Sister Jane – New World
10. A teenager in Love – Donny Jävla Osmond

Problemet är att det finns så många fler. Så många vinylskivor med en a-sida bestående av 3 min 12 sek meningslöst dravel kompat av talanglösa pajasar. Flera av dessa låtar har alltså legat etta på Tio-i-topp och det säger kanske mer om de som röstat än om artisterna. Mitt problem såhär 40-45 år senare är att jag tydligen har någon sorts behov av att förhålla mig till denna musik. Det är lätt att komma ihåg och omfamna pärlorna och det gör jag också men tydligen är jag dömd till att då och då stiga ner i skitlåthelvetets nedersta krets och nynna på My boy Lollipop. Mörker.

”Best of” låter ju i detta fall som ett stort jävla hot. När jag Googlade efter bilden upptäckta jag att bandet tydligen fortfarande håller på. Herregud.

 

doftminnen

Då och då, i allmänhet under perioder av lugn och ro då alla sinnen står öppna, möter jag minnen i form av dofter. Det sägs att doftminnen är djupa och starka och jag tvivlar inte på att det är sant. Det verkligt intressanta är att det inte är minnen man framkallar, de lever sitt eget liv och kommer till oss på det sätt de behagar och överrumplingen är lika total varje gång.

Några av dessa minnen delar vi med våra respektive generationer. Andra är högst privata eftersom de är associerade med vissa tillfällen, platser och människor. Till de allmänna hör till exempel Björnklister. Mandeldoft, nästa som en Upplandskubb fast blöt. Björnklister gick dessutom att äta. Du har också gjort det – det är bara att erkänna. Barnpuder från Dialon, Salubrin, pappas Hega rakbalsam och så doften i ditt eget trapphus, alla hade sin egen.

Så de privata. Trots att det kanske inte alls var så ville jag inbilla mig att de tjejer jag dansade med på Stadiongården alla hade hår utan kluvna toppar med en distinkt doft av Timotej. Vit flaska, grönt lock och massor av reklam på bio. Timotej-flickan var vår dröm. Förutom Timotej luktade tjejerna Date eller Charlie. Några luktade smågodis. Jag tror att det berodde på att de körde med läppglans med fruktsmak/doft.

Killarna hade Brut, tyvärr ofta enligt principen ju mer desto bättre, Aramis eller i värsta fall farsans Old Spice. Lagerfeldt kom lite senare men har satt djupa spår hos både killar och tjejer. Mysk hade bara tjejer. Jag vill kraftigt dementera att jag använt det… jag trodde aldrig på att mysk-doften skulle verka upphetsande på kvinnor…tror jag. Gör den det? Alla hade MUM ock var säkra under armarna – inte alls. Till och med MUM slogs stundtals förgäves mot hormonerna i våra kroppar,

Annars då. Doften av nykokat kaffe på Olgas Café kl. 04.00 när vi var på väg hem från Kåren eller Big Brother. Den gamla doften av Clerasil, frågan var vad som var värst. Att ha ”oren hy” eller att lukta som en minkfarm? Mormor på Gotland som luktade stärkelse, rökta flundror, syrliga karameller och lite rosenvatten. Syrrans rum som luktade hamsterbur. Basketdojjor som hade någon sorts lim som gjorde att de luktade gravöppning efter tre dagar. Doftminnen är både sköna och ljuva men också obehagliga och skrämmande. Sent i oktober gick jag, det var en riktigt eländigt regnig och blåsig dag, genom Gamla Stan och duckade för vädret. Plötsligt stannade jag upp och vädrade som en gammal stövare, blundade hårt. Jag var tillbaka på Skiathos med Pia igen. Hungrig och solvarm. På väg till Amoudia nere vid hamnen. Tio sekunders semester och avkoppling där på Prästgatan i Gamla Stan och ingen flygtid alls.

Nu lunch – men utan Björnklister.

jeans med foder

Kallt som fan idag. Nåja, inte så där fruktansvärt kallt men ändå tillräckligt kallt för att jag skulle längta efter de förstärkningsplagg som morsan skulle tvinga på mig just vid denna tid på året. Slamkrypare. Svarta halvhöga dojor med blixtlås som påstods stå emot vatten. Det gjorde de också om man sprutade impregneringsmedel på dem. Problemet var att de blev så täta att de också stod emot den fukt som ville ut. Klassrummet luktade som en fransk ostaffär hela vintern. På Domus i Solna Centrum såldes det jeans. Både ”Lasso” och ”Winner” och båda påstods vara ”ungdomarnas favorit”.

Hade de varit det hade man inte behövt annonsera på det viset. Ungdomarnas favoriter var Levis som såldes på Arbetareboden och som kostade tre gånger så mycket. Morsan såg absolut inga fördelar med Levis;

- De är ju inte ens fodrade, hur skall du hålla dig varm i dem?

Alla, precis alla, vet att om man skall vara ball så ingår ett visst mått av lidande. Alla utom morsan. Eller så hade hon bara glömt det. Att liggande på golvet försöka dra upp dragkedjan i ett par TT med hjälp av en sked var ju inget man gjorde för att det var skönt. Men Lasso-jeans fodrade med någon sorts flanelltyg a la kökshandduk blev det i alla fall. Nu fanns det ganska många morsor som såg ungefär likadant på saken som tur var. Annars hade man varit ensam om att vandra till skolan i detta plagg.

Viktigast av allt i klädesväg var jackan. Eller täckjackan rättare sagt för en sådan skulle det vara. Heller och Bogner var de mest prestigefyllda. De olyckliga hade Algots ”tusenrutiga”, svart eller blå. Jag hade en Bogner, jag minns känslan av att vara speciell och utvald. Paradoxalt nog fick jag den känsla genom att vara, eller åtminstone klä mig, som alla andra. Slutsats; Det viktiga är att inte vara annorlunda. Upp till en viss ålder i vart fall. Med lite tur hamnar man sedan i sammanhang där ens egenheter och avvikande uppfattas som positiva.

Min Bogner då? Jag kommer fortfarande ihåg känslan av att ha dubbel-blixtlås. Jag pysslade inte med annat än det när vi i klassen skulle åka in till stan och hälsa på vår musik-majje Georg Zandor som var sjuk och kanske inte skulle kunna komma tillbaka. Jag minns den svaga doften av cigarill i den lilla lägenheten där han bodde. En mild, bildad man som spelat i Budapest-filharmonikerna, som flytt till Sverige 1956 och som nu var vår musiklärare. Och hela tiden vi satt där kunde jag mest bara tänka på känslan av att få dra på mig min Bogner och dra upp blixtlåset en bit nedifrån. Nu är jag äldre och bryr mig inte så mycket om blixtlås. Morsan vann till slut – i morse längtade jag efter ett par fodrade Lasso.