grinig gubbjävel

Idag har jag helt och fullt omfamnat rollen som grinig gubbjävel. Jag ser det inte ens som ett problem som måste lösas utan njuter fullt ut. Ett välsignat tillstånd. Ynnesten att få göra något nytt som jag faktiskt visar mig behärska fullt ut.

Dagens hatobjekt är meningslösa skyltar. Vi tar det från början;

1. Brommaplan 07.20. Ligger bakom en Volvo V70 med skylt i bakrutan. ”Barn i bilen”. Jaha. Är detta en upplysning för att jag inte skall köra in i aktern på Volvon och massakrera Tindra och Engla som sitter där? Och göra det på det sätt jag kör in i alla andra medtrafikanter? Upplysningsvis är det ytterligt sällan någon med flit kör in i andra bilar frivilligt bakifrån. Du åker dit på det och det blir dyrt alldeles oavsett vilken last offret har. Så, ta för fan ner skylten.
2. Alla skyltar som avslutas med texten; ”MVH PERSONALEN” är, undantagslöst förmanande och i allmänhet onödiga. Men okej för det då. Avslutningen MVH är dock ett haveri om det nu är så att de försöker vara lite vänliga också. SEFF – skärp er för fan – eller TOH – tack och hej – vore lika dumt. MVH är så jävla nonchalant och opersonligt att jag icke kommer att svara på nästa mail som avslutas på detta debila sätt.
3. Ibland blir det så dumt att det blir roligt. Färjeläge, sommar, lång lång kö. Skylt vid rampen; STOPP FÄRJA, i mindre text under, GÄLLER EJ VID OMBORDKÖRNING. Åh fan.

Imorgon skall jag vara gladare.

DÅA

L

att vara stolt över sina vänner

Lennart och Erik Olsson. Drömmen om AIK. Kanske också drömmen om ett samhälle där det är helt okej att vara precis som man är. AIK är dessa killars liv. De lever i symbios med AIK och varandra på ett sätt som väcker känslor och respekt.

Som Gnagare är man van att få skit mest hela tiden. Mantrat ”alla hatar oss” stämmer. Nästan alltid.

Läget är alltså att Lennart drabbats av cancer och just nu genomgår han en cellgiftsbehandling. Det är så illa att han missat ett par matcher på Råsunda. Brorsan har fått gå ensam och detta öde har gått många Gnagare djupt till sinnes. Men AIK reagerar. Bröderna flyger till Göteborg medbjudna av AIK till den sista matchen för säsongen. En stor upplevelse inte bara för den förväntade guldmatchens skull utan också för att träffa Tjerna och övriga spelare och inte minst – att flyga för första gången i livet.

Den värme och kärlek som nu strömmar mot tvillingarna Olsson är på något sätt också AIK. Lika mycket som mantrat DÖD ÅT ALLA!

Det finns folk inne i AIK som fattar det. Som förstår AIK. Och jag är glad att min gode vän (som jag antar vill vara anonym) tog initiativet till att bjuda med Erik och Lennart. Jag är lika stolt över honom som över AIK och tvillingarna. Han har hjärta.

AIK är ju egentligen bara känslor och hjärta. Precis som bröderna Olsson.

Aj som fan!

Fattar inte riktigt vad som hänt men just idag gör det riktigt elakt ont i… knävecket. Små ilskna hugg och synnerligen irriterande. jag skulle inte bli förvånad om det helt plötsligt bara försvinner lika oförklarligt som det kom. Just den här smärtan påminde mig, när jag vaknade i morse, vagt om smärta för länge, länge sedan…

När vi gick i skolan var det ganska mycket smärta. Förvånansvärt mycket tid och energi lades nämligen på att uppfinna små, elaka ”grepp” vars enda syfte var att orsaka mottagaren smärta. Nåja, inte bara. Eftersom killar inte kramades så mycket men icke desto mindre ibland har ett behov av att uttrycka sig fysiskt var vissa av dessa ”grepp” mer eller mindre av karaktären ömhetsbevis och kunde levereras med olika mål mening och syfte.

I särklass vanligast var en tolle. Inte tålle. Tooolle. Ett distinkt lagom hårt nyp i kinden. Vissa olyckliga hade av naturen utrustats med tollekinder och på dem kunde man öva. Övriga standardtricks var ”peppisen”, alltså ett knog-knack i fontanellen, smärtsamt och säkert också ganska farligt. Kyliga dagar med frusna öron kunde man åka på en ”flippe” alltså ett knäpp på ytterörat. Det blev särskilt effekt av kylan.

”Boston” eller ”blåtopp” var ett sätt att ge mottagaren en blå nästipp. Återigen med ett hårt nyp. ”Raggarbröst” är en nästan bortglömd konst. Knogen gnuggades upprepade gånger mot bröstbenet, den gjorde ont som fan och dessutom uppstod en rodnad, denna rodnad är också förklaringen till benämningen. Raggarna hade ofta uppknäppta skjortbröst under jeansjackan och var alltså vintertid exponerade för vind och köld med samma rodnad som konsekvens. En variant var att ”skriva brev till mormor”. Mottagaren lades på rygg, hans händer låstes fast och bröstkorgen blev tangentbord. Med pekfingrarna skrevs sedan brev till mormor på bröstkorgen och radbyte skedde medelst örfilar eller genom att vrida på öronen.

Den mest fruktade metoden, långt värre än ”pannfläsk” eller ”tuttanyp”, var ”indisk barnförlamning”. Ett knä mot låret åstadkom det som fotbollspelare brukar kalla lårkaka och denna metod sågs ungefär som giftgas eller splittergranater med plast i överförd bemärkelse. Inhumant, fegt och med risk för etter värre konsekvenser för avsändaren än för mottagaren. Åtminstone på lång sikt.

Har jag glömt något? Skriv en kommentar, annars blir det en minitolle under ögat. Och det gör riktigt jävla ont.

Hur känns det?

Jag har funderat på om känslor har historia.  Eller rättare sagt: har de någon slags historisk karaktär? Jag får för mig att vissa känslor blir typiska och betydelsefulla för det mentala klimatet under olika epoker.

Nu talar jag inte bara om 1300-talets känslostormar kring förgängligheten, Svarta Döden härjade ju som bäst, eller om den moderna, nåja, 1800-talskänslan av allsmäktighet, där tron på tekniska lösningar och social ingenjörskonst är grunden.

Nyligen har jag läst två böcker, ”Stridens skönhet och sorg” av Peter Englund och Anthony Beevors ” D-day the battlefor Normandy”. Englunds bok träffar hjärtat och Beevors lämnar mig ganska kall. Skälet är skillnaderna i förmåga att skildra människan. Beevors ändlösa uppräkningar av de olika förbandens utgångsgrupperingar, anfallsmål och med- och motgångar på slagfältet interfolieras förvisso med spridda dagbokscitat men han når inte fram. Läs Englund istället.

Det rör sig om en vederhäftig och väldokumenterad historieskrivning, stöpt i en form som närmar sig det skönlitterära berättandet och innehåller mycket av det som kallas mentalitetshistoria, alltså berättelser om den enskilda människans lilla universum, tankevärld, känslor, fruktan och längtan. I den övriga världen är den sortens skildringar betydligt vanligare än här, i själva verket torde Englund vara rätt unik på våra breddgrader.

Vi får följa 19 öden under kriget, författaren har läst brev, dagböcker och självbiografier i stor mängd för att verkligen komma dessa människor in på livet. Det är ibland som att läsa en thriller. Det hela börjar med hur den tolvåriga tyska skolflickan Elfriede Kuhr upplever soldaternas avfärd till fronten, under stort jubel och blomsterhyllningar. Den som tidigare har läst om första världskriget vet att detta jubel snart skulle fastna i halsen, även om det en tid var lugnt på Västfronten. Men vi jagar vidare, ty snart är man så gripen av dessa männi skors liv och öde att det är helt nödvändigt, som i just en thriller, att få veta hur det går. Detta är inte en historia om Herrarna och Makten, utan om de ”vanliga” människorna, man kunde kanske säga om dig och mig, om infanteristen, om den kvinnliga chauffören, om sjuksköterskan, om ingenjören, om artilleristen, om kavalleristen, om kirurgen och alla de andra som får allt svårare att förstå meningen med detta krig, oavsett vilken armé utspridd över världen de tillhör. På dem väntar helvetet, och detta helvete i skyttegravarna är väl det som är mest ihågkommet i vår tid, där Herrarna kommenderade sina soldater till anfall för att återta en liten bit förlorad mark. Till vilken nytta? Eufori och nationalism förbyttes i hopplöshet och tvivel på världsordningen. Vilka ifrågasättanden kommer vi att göra?

Vad känner vi som kollektiv just nu? Vilken är den förhärskande stämningen i samtidens Sverige? Fullt klart är att vi skiter i den påstådda finanskrisen som ju betytt att hundratals familjer i Sverige inte kunnat dumpa sina tjock-TV till förmån för platta dito. Inte heller hotet om svininfluensan går oss särskilt djupt till sinnes. Var är den?

Så om tvåhundra år när mentalitetshistorikerna skall skildra oss och vår föreställningsvärld – vad kommer de att skriva? Vad tror du?

Cykelhjälm eller inte?

Stockholmare och Landskronabor frågar ofta samma sak, som vore jag ett sanningsvittne; Vilken är den största skillnaden mellan 08-regionen och Landskrona? Hittills har jag svävat lite på målet och i värsta fall kastat mig in i kulturgeografiska resonemang och etonlogiska teorier utan att ha en aning om vart jag vill komma. Men så plötsligt en dag uppenbaras det självklara;

Nästa alla har cykelhjälm i Stockholm. Nästan ingen har cykelhjälm i Landskrona. Skillnader gällande graden av självbevarelsedrift, i riskanalys, mode eller osynligt consensus om vad som är comme il faut vid velocipedtransporter? Jag vet inte. Jag är förstås uppvuxen utan barnstol i bilen, försterhakar från Akta och klämskyddet Patrull från Ikea. Vad det betyder för min inställning till cykelhjälmar låter jag vara osagt. När jag är som mest gubbigt fascistoid kan jag gorma om att; ”vi har en generation ungar som inte bara är ihjälcurlade av sina föräldrar, de skall dessutom till varje pris skyddas mot att bli rädda för något eller få ett blåmärke.”

Kanske. Men säger jag det högt är det alltid någon som blir kränkt. Se där, ännu ett begrepp som jag måste värja mig mot i en tid där folk som pissar på sig också känner sig, just det, kränkta.

Dock är jag fullt medveten om att ett stort antal besvärliga och många gånger fatala skallskador skulle kunna undvikas om alla som cyklar bär hjälm. Ändå gör man inte det i Landskrona. Varför? Beats me.

Historisk snö

Det är inte för inte livets faser ofta illustreras med bilder av årstiderna. Vanligast är av någon anledning ”ålderns höst”. Denna insikt drabbar mig nu när sommaren, visserligen långsamt men ändå obevekligt bleknar och övergår i höst. Inledningsvis en ganska ljus, snäll och mild höst men snart nog lär det bli mörker, vått ylle, bleka ansikten och vintertid. Alltså det som sammantaget utgör anloppet mot jul.

I år hoppas jag på snö och detta av en viss anledning. Den briljante Peter Englund efterlyste för några år sedan hjälp och assistans med att hantera och illustrera snöns betydelse i världshistorien. Det hela skall bli en bok som Peter Englund tänkt sig såhär.

Skridskoåkare i Venedig 1708.

Peter tycker att kulturhistoriska böcker ofta har en så förutsägbart kronologisk form (man börjar med Aristoteles och slutar idag) med en rätt hög generaliseringsgrad (”under medeltiden ansåg man att…”) och vill pröva något nytt. Tanken är att boken skall vara uppbyggd av korta kapitel, och där varje kapitel är en liten berättelse ur den historiska verkligheten där snö på något vis spelar en roll. Ett exempel: ett om Descartes funderingar kring snö och själens odödlighet, med slutknorr i hur det sägs ha gått till när den berömde filosofen i Stockholm ådrog sig den förkylning som ändade hans liv: i ett försök att fördröja nedbrytningsprocessen han stoppade en slaktad höna full med snö.

Tanken är att undvika en övergripande metanarrativ – för att bruka ett knökigt ord, men jag kommer inte på bättre i hastigheten: ”överberättelse” är kanske bättre. Berättelserna är förvisso tänkta att ordnas kronologiskt, så att den går att läsa i vanlig ordning från pärm till pärm. Idén är dock att det skall finnas osynligt snitslade banor i texten, så at den som är intresserad av, säg, snö som förutsättning för handel och samfärdsel, rekommenderas att läsa kapitel 3, 7, 8, 12, 33, 56-59, 77 etc, den som läsa om upptäckten av snöflingan och teorier därkring kapitlen 10-12, 17, 23, 27, 36, etc – ni fattar. (Vissa kapitel kan givetvis förekomma i flera av dessa ”spår”.) Boken skall, helt kort, ha flera olika läsarter. Detta förutsätter att det finns ett rikt material att utgå ifrån, så att det går att hitta alla de här goda berättelserna – kanske behövs 150-200 stycken.

Min mycket begränsade roll i detta mastodontiska projekt har hittills varit att förse Peter med några av de ”goda berättelser” som behövs. Nu avser jag att trappa upp mina ansträngningar och det av två skäl.

1. Jag har läst ut hans fantastiska ”Stridens skönhet och sorg.”
2. Jag vill sätta lite press på Peter så att detta projekt blir verklighet.

Så jag hoppas på lite snö. Om inte annat för att komma i rätt stämning. Dock helst ingen vinter i klass med den 1708 då till och med kanalerna i Venedig frös till. Samma vinter frös den karolinska hären, för tillfället på turné i Ryssland, ihjäl i mängder. Löjtnanten Joakim Lyth skriver i sin dagbok;

”Jag som reste alldeles utan kappa, tunnkläder med ett par skinnhandskar, hade så nära båda mina händer förlorat.” Han berättar att han såg hur ”ifrån luften fåglarna ihjälfrusna till jorden nederföllo, de små tama kreaturen, såsom höns och gäss, lågo jämväl i husen döda av kölden”. Även hästar föll dödsfrusna omkull.

Höst var det ja….

om tingens tillstånd hösten 2009

Det är ju själva fan att man skall behöva bli en bra bit över 50 för att fatta livets mening. Inte så tillvida att jag nått någon sorts själsligt kosmisk slutstation där chakrabalansen är fullständig och perfekt, alls icke så. Det handlar mer om att lära av det vardagligt till synes banala, trädgårdsodling.

Meningen med livet är att plantera, odla och njuta av mödornas frukt på alla upptänkliga sätt och vis. Men tyvärr lever vi ju inte i den perfekta världen där bladlöss, mögel eller torka lämnar oss ifred. Detta är dock mindre problemvid sidan av den verkliga fienden – jag själv.

Precis som i livet i övrigt alltså. Samma hinder och samma tillkortakommanden. Vilka slutsatser kan jag dra av det? Finns någon gemensam nämnare som förenar alla dessa nederlag och kan insikten om mekanismerna göra mig till i första hand en bättre odlare och i andra hand till en bättre människa? Om det nu är någon skillnad?

Det vore dumt att inte försöka.

Fel nummer ett vid odling och i livet är klassiskt. Hybris.

Jag överskattar min förmåga. Och underskattar svårigheterna. (Nära länkad finns en annan: en ovilja att dra ned på mina önskningar. Rabatten SKALL perenner, även om inte kan skilja på blåklockor och maskrosor. )

En annan är brist på fokus.

Jag börjar gärna på flera ställen samtidigt. Detta paras med en fatal brist på uthållighet. När jag – inte helt oväntat – kört fast i ett svårt moment, intensifierar jag inte mina ansträngningar, utan börjar bara med något annat, tills jag fastnat där, varefter jag överger även det, börjar med något nytt etc, etc. Det bästa råd jag fått om trädgårdar-tag en sak i taget.

Och till slut återstår bara förnekelsen.

Det är givetvis här, inte i tipsen på odla.nu, som de viktiga lärdomarna står att finna.

Skäms-helvetets nedersta krets.

Det var inte lätt att vara ung i Solna på 60- och 70-talet. Jag är övertygad om att det inte är det minsta lila lättare idag. Varje generation ställs ju inför sina egna bekymmer, tvingas anpassa sig till dem och till slut gå vidare mot att bli nästa generation av föräldrar. Kanske till och med med repliker som;

- Stäng av det där dunkandet, det låter ju likadant alltsammans.
- Du, när jag var liten sommarjobbade jag på Bergmans herrkläder vid Sumpangränsen och då hade jag 5:80 i timmen, vad skall du med 50;- till?
- Men varför skall byxorna sitta så att man ser kalsongerna?

Här gäller det att komma ihåg att dagens 15-åring sitter i exakt samma sits som gårdagens och att den obevekliga djungelns lag om överlevnad för de bäst anpassade är något de också måste förhålla sig till. Inte nödvändigtvis underkasta sig – men åtminstone förhålla sig till. Precis som deras  mammor och pappor. Mammor och pappor som sedan länge är förbi detta och nu bara behöver fundera på väsentligheter som; – Är inte den skjortan lite skrikig för en man i min ålder? eller – Jamen, Sloggi Maxi är ju så sköna men jag kan inte ha dem om jag skall gå på spinning…

Som tonåring ligger ditt öde i händerna på din omgivning. Omgivningen är den skoningslösa jury som får den dito i Idol att framstå som ömsint, godhjärtad och inte alls där för att skapa underhållning av att krossa drömmar. Den är de jämnåriga som för länge sedan insett att bästa sättet att undgå Svarte Petter är att se till att någon annan får den eller att se till att fokus riktas bort från en själv så att det i vart fall inte syns vem som har den.

I Solna på 60- och 70-talet utvecklade vi till och med en modell för att   artbestämma och gradera det som dagens tonåring skulle kalla ”skämmigt” eller pinigt. Här följer en liten ordlista i form av en exempelsamling som förklarar hur det gick till.

1. Du står och flipprar på Stadiongården, hårt koncentrerad, när morsans gratinerade blomkål gör sig påmind. En liten ängslig fis, hörbar bara för de närmast stående hörs; Detta räcker till en ”rullo”. Rullo anspelar troligen på ”att rodna” och en rullo gör man som 15-åring så ofta att den inte spelar så stor roll. Den är jobbig men inte ohanterlig.
2. Du har följt med en flick- eller pojkvän hem efter lördagens parningslekar på Stadiongården. Hennes föräldrar är på kräftskiva på Ekerö och väntas hem först på söndagen. Tyvärr har hans/hennes pappa blivit sjuk av dillen och därmed blev det tvunget med taxi för 88:- från Ekerö till Solna. Föräldrarna gör entré just när du och din partner börjar komma någonvart och katastrofen är ett faktum eftersom era morsor dessutom känner varandra. Om denna händelse läcker ut – och det gör den – har du lyckats göra en ”uto”. Utskämd, får man förmoda. Tar lång tid att reparera.
3. Utöver detta finns också det som är det värsta av det värsta; En ”slakt”. Som ordet antyder är det slut, över och förbi om man kvalificerar sig för detta. Jag ger mig inte in på exempel, vi var och en vad som ryms i denna skäms-helvetets nedersta krets. Eller minns det nu.

Var snälla mot era tonåringar i helgen. Tag det lugnt på fester och kalas.

lite höst, lite AIK och lite död

Det har varit en lång sommar. Rester av den finns kvar och det i ganska stora bitar, men tveklöst är det så att krönet är passerat. Idag hade jag precis den där nu-börjar-skolan-man-vi-låtsas-att-det-är-sommar-ett-tag-till känslan. Möjligen är det något med ljuset, eller så är det människorna som förändras. Det lättsamt sorglösa draget hos oss försvinner och vi drabbas på något gåtfullt sätt av insikten om att det snart är vinter.

När jag var liten och vi återvände från Gotland efter ett par veckor där var det med stor oro jag mötte Solna igen. På sextiotalet var man isolerad på allvar när det var sommarlov, garanterat mobiltelefonfritt, utan Facebook, chattar och klasskamraternas öden och äventyr i fyrfärg på Youtube. Allt kunde ju ha hänt på hemmaplan och det utan min vetskap. Folk kunde ha flyttat, dött, eldsvådor kunde ha utplånat hela kvarter och det kunde ju ha flyttat in någon ny som skulle börja i klassen… Direkt när vi kom från Nynäshamn och jag hjälpt farsan att lasta ur Saab-kombin gav jag mig ut på spaning. Läste namntavlorna i portarna; Lundholm, Runge, Byquist, Wallin, Svensson, Hedberg, Gauffin, Gerdtman osv… alla fanns kvar. Och snart hittade vi varandra ute på fotbollsplan på Krönet, avhandade sommaren i de delar som var värda att diskutera och sedan var allt som vanligt igen. Någon hade tagit Guldmagistern i simning, Åke Wallin hade rymt från badbussen – sådant som man måste veta.

Det eviga och bestående bekymret var att följa AIK på distans från Gotland och Slite. Gotlands Allehanda hade, precis som sig bör, fyllig rapportering från Lärbro IFs matcher och evighetslånga resultatlistor från varpatävlingar. AIKs öden och äventyr skildrades mycket sparsmakat. AIK-Malmö FF 1-0 (TT), var ungefär vad som bjöds. Inget i övrigt. Ibland kan jag önska mig någon sorts mellanting mellan detta och den formliga flod av analyser, teorier, klokskap och rent skitprat som finns idag.

Möjligen kan hösten bli riktigt angenäm för oss som gick i dödsskuggans dal för bara fem år sedan. Det var den hösten vi fick stryk av ÖIS och förpassades ner i Superettan och mycket lite tydde på att vi någonsin skulle komma tillbaka igen. Men det gjorde vi och nu är vi med i toppen inför den sista tredjedelen av allsvenskan. Särskilt njutbart var detta i lördags mot Kalmar hemma. Jag fick nämligen njuta av denna match helt på egen hand. På Norra övre precis som det skall vara och alldeles ensam och allena. Jag sitter gärna med goda vänner före och efter matchen men under 90+tillägg vill jag helst vara i fred med min glädje, min ångest och den kroniska oro som är varje fanatikers kännetecken mer än något annat.

Daniel Tjernström var med 2004 också. Snart har han varit tio säsonger i klubben och om det är möjligt att känna respekt, ömhet och kärlek för man utan att känna denne på djupet så är det så jag känner för honom. För mig är Zlatan ingenting mot Tjerna – så enkelt är det. Varför man nu överhuvudtaget skulle jämföra dem?

En som inte är med längre är Thomas Gester. En riktig Hagalundare av samma typ som Bagarn och Iffa Blejden. Thomas utkämpade sin match mot cancern i 90 min + tillägg innan det var dags att ge upp. Om jag säger att när han var för sjuk för att spela ute i veteranmatcherna så ställde han sig mål istället så förstår ni vad han var gjord av. En kämpe, en fin kille och en sådan man är stolt över att ha fått spela med. Vi lyser frid över hans ljusa minne.

slotten är våra – beväpna er

Helena Duroj är en klok kvinna med både integritet och rättspatos. När kommunalpolitiker i diverse kommuner och stadsdelar i och utanför Stockholm och Solna faller varandra om halsen och gråter av lycka över att Kronprinsessan Victoria och Hr. Westling skall flytta till Haga – då blir Helena förbannad. Läs hennes blogg här. Jag hoppas att de flesta förstått att man på allvar överväger att spärra av stora delar av Hagaparken, ställa ut vakter från RPS/Säk, klämma upp ett gäng kameror och göra allt för att Usama bin Laden inte skall komma och pinka i morgonkaffet hos de unga tu.

Det känns som ännu ett led i strävan efter att privatisera det som är vår gemensamma egendom. Det må vara en skola i Täby som säljs till ett utbildningsföretag för en eller annan miljon och som genererar jättevinst första året eller en trea i Solna som den som råkar bo där för tillfället får köpa billigt och kan sälja dyrt. Eller sjukhus, förskolor, järnvägar, ja vad fan som helst som kan ”privatiseras”. De som redan har pengar äger och vi andra fortsätter att betala. Vi blir kunder eller brukare. Nu är jag inte så rabiat att jag är emot allt privat ägande. Inte alls. Allt hänger på hur det förvaltas och vilken respekt man visar sin omvärld. Våra gemensamma egendomar skall inte förvaltas av rabiata hamnkaptener eller golfnazisternas green-keepers.

I Skåne, uppåt Höganäs, ligger Krapperups Slott som sannolikt är det mest välskötta och inbjudande slott vi har i Sverige. Sätesgården Krapperup är känd sedan tidig medeltid. Det nuvarande slottet uppfördes vid mitten av 1500-talet och ligger omgivet av en fantastisk park som är öppen för allmänheten året om. Mer finns här.

Krapperup drivs sedan 1967 av en stiftelse som bland annat stödjer vetenskap och forskning. Godset sköts i stort sett som under den tidigare ägarefamiljen, med ett väl fungerande jordbruk. De moderna ekonomibyggnaderna är privat område.

Den utåtriktade verksamheten bedrivs i de gamla husen runt Stallplan. Här finns nu konsthall och museum, musikhall, café och slottsbutik. Opera, konst eller bara tillgång till trädgården. Det är generöst och vackert.

Och alldeles oavsett årstid finns här något som för mig närmare naturen. En natur som är tuktad, det medges, men vill jag se elementen rasa behöver jag ju bara åka ner till Ålabodarna i november.

En kraftig rekommendation får också Torups friluftsområde som drivs av Malmö stad. Läs mer här. Öppet och tillgängligt för alla och med ett fantastiskt slott i centrum.