Har man inte underlag för grubbel, överväganden och lite lätt introverta prioriteringsdiskussioner så kommer det per mail. Mats Back, för det inbitna solnamoset mer känd som Mashlan, drabbade mig med följande;
”Skapa din personliga lista över alla tiders bästa album från 1 -100 och skicka in.”
Svårt, svårare, omöjligt men samtidigt och naturligtvis också omöjligt att motstå. Det är nämligen något med killar och listor. När vi var runt tolv år gjorde Tusse och jag listor på allt. Favoritspelare som borde vara med i hockeylandslaget. Vart vi skulle vilja bo när vi blev stora. Vilka tjejer vi helst skulle vilja kyssa. Vilka lärare vi hatade mest. Vilka i skolan vi trodde skulle få barn först. Och så vidare. I oändlighet. Såhär efteråt kan jag slås av att alla dessa listor handlade om samtiden eller framtiden. Nu, i någon sorts medelålder har det alltså gått dithän att listorna handlar om dåtiden. När jag läser min lista kan jag konstatera att bara mycket få album är 90-tal och bara enstaka är 00-tal. Jag tror att det har med styrkan i upplevelsen och med sammanhanget att göra.
Råsundaskolan ordnade under många år lägerskola på Gotland. Alla åttor fick åka till Matsarve och detta var ett mytomspunnet, fantastiskt och löftesrikt äventyr. Den vecka vi var där tänkte skolan säkert använda till att lära oss en del om natur, fårskötsel, historia och vad det nu kunde vara. Jag minns inte mycket av det. Men jag minns att jag lärde mig mycket om mig själv. Jag minns stämningen. Och minnet av stämningen är för alltid kopplad till musiken vi lyssnade på. Lennart, mer känd som Jocke, har alltid varit en pålitlig kompass på de oceaner av musik som jag seglat fram på. Just under denna vecka på Matsarve hade han med tre album som för alltid skulle sätta sin prägel på mitt musiklyssnande. Plattor jag alltid skulle återvända till och som som fortfarande fungerar som måttstock vid bedömningen av nya. Det var;
- Strange Days – The Doors
- Disraeli Gears – Cream
- Songs of Leonard Cohen – Leonard Cohen
Att vi kunde vara så pass avancerade (om vi nu var det) i vår musiksmak förklarades av att Jockes syster Ingmarie vid denna tid var modell i Paris, New York och Milano med omslag till Vouge osv och tog hem skivor till oss smågrabbar som vi lade beslag på och gjorde till våra. I den meningen tror jag att man kan säga att Ingmarie är en de människor som haft störst inflytande över min musikaliska smak. Listan med mina 100 favoriter håller jag på ett tag i avvaktan på att Mashlan kommer med domen.
Förresten tycker jag att Ingmarie fortfarande är lika vacker som jag tyckte då. Nästan vackrare.





Men ändå. Sjuk och eländig som jag är kommer jag på mig själv med att sakna ännu en sak ur mitt förflutna; Illustrerade Klassiker. Fyrtioåtta mer eller mindre väl tecknade sidor med pratbubblor där modiga människor tagit sig för att komprimera några av världshistoriens stora verk. Homeros, Jules Verne, Daniel Defoe, Mark Twain, Harriet Beecher Stowe, HG Wells, Alexander Dumas och många fler fanns inom räckhåll för, tror jag, 1:90. De flesta läste jag sedan på riktigt, dock alltid med ansikten och miljöer från serietidningen (som jag såg som originalet) framför ögonen.
”Best of” låter ju i detta fall som ett stort jävla hot. När jag Googlade efter bilden upptäckta jag att bandet tydligen fortfarande håller på. Herregud.
Några av dessa minnen delar vi med våra respektive generationer. Andra är högst privata eftersom de är associerade med vissa tillfällen, platser och människor. Till de allmänna hör till exempel Björnklister. Mandeldoft, nästa som en Upplandskubb fast blöt. Björnklister gick dessutom att äta. Du har också gjort det – det är bara att erkänna. Barnpuder från Dialon, Salubrin, pappas Hega rakbalsam och så doften i ditt eget trapphus, alla hade sin egen.
Viktigast av allt i klädesväg var jackan. Eller täckjackan rättare sagt för en sådan skulle det vara. Heller och Bogner var de mest prestigefyllda. De olyckliga hade Algots ”tusenrutiga”, svart eller blå. Jag hade en Bogner, jag minns känslan av att vara speciell och utvald. Paradoxalt nog fick jag den känsla genom att vara, eller åtminstone klä mig, som alla andra. Slutsats; Det viktiga är att inte vara annorlunda. Upp till en viss ålder i vart fall. Med lite tur hamnar man sedan i sammanhang där ens egenheter och avvikande uppfattas som positiva.


