Sommarlovet var en tid man kastade sig ut i det okända. Med sammanbitna käkar och oklara förväntningar äntrade jag och syrran farsans Saab V4 Kombi, vinkade farväl till civilisationen som vi kände den och for mot Nynäshamn. En ringlig och kringlig resa på gott och väl två timmar genom ett Sverige där folk hade landställe i Handen (Läx-Olle om jag inte minns fel). Frihjul och kylargardin på Saaben och om det regnade fick farsan stanna i Segersäng och torka ur fördelarlocket. Jag stod mellan bilens framsäten och mamma och pappa rökte hårt för att fördriva tiden där fram.
Nynäshamn. Små båtar, inte färjor, båtar. Dryga fem timmar till Visby och fem timmar är en evighet när man är nio år. Visby, Slite och sommarlov. Fyra veckor borta från Erik Sandbergs och vem visste hur det skulle se ut när man kom hem? Ett hav låg mellan mig och det som egentligen var hemma. Så kändes det i flera timmar eller tills dess vi landat i Slite och farsan svurit färdigt över allt vi glömt.
Jag gjorde samma resa i veckan. Men det var inte samma upplevelse. Smidigt, motorväg, komplikationsfritt, massor att välja på i färjans restauranger och till Nynäshamn tog det 45 minuter. Östersjön korsades på tre timmar i någon sorts flygplansfåtölj. Högtalarrösten uppmanade oss fälla upp stolsryggarna vid ankomsten. Som om färjan var någon sorts flytande Boeing 747:a…
Det går för fort att resa. Flygning är ännu värre. Det ligger något naturvidrigt i att kunna ta sig till, säg Göteborg på 50 minuter. Jag har hört att indianer som rest per flyg ibland får för sig att efter ankomsten vänta på flygplatsen i tre dagar, alltså den tid resan skulle ta till fots eller till häst, innan de kliver ut i verkligheten. De vill vänta in sin själ som inte hinner ikapp annars.
Jag hyser stor sympati för den tanken.
