Förutom att jag är monumentalt trött på att vara förkyld är det ganska bra här i bunkern. Jag äter bulgur-sallad, bloggar och hostar, men mest ligger jag i sängen. Under tiden jag legat på rygg och samlat kraft har allehanda minnen, både i form av bilder och ljud passerat framför mina slutna öron och ögon. Det är bara att häpna över vilka märkliga, fasansfulla, udda, aparta och oemotståndligt dåliga låtar jag inte bara lyssnat på – jag minns dem tydligen dessutom.
De flesta är från en tid då det mesta var ok och en lista kunde innehålla allt från odödliga mästerverk som ”Whiter shade of pale” till, ja vadå? Sannolikt har vi alla några låtar i vår inre juke-box som finns där inte för att vi älskar dem utan mer för att de var en del av vår vardag och hjälpte oss att definiera vad egentligen tyckte om. För min del var det ingen av dessa. Min lista;
- Simon says – 1910 Fruitgum Company
- Lily the pink – Scaffold
- Rosegarden – Lynn Anderson
- Honey – Bobby Goldsboro
- Malaika – Hep Stars
- Congratulations – Cliff Richard
- Maxwells Silver Hammer – George Howe
- Pretty Belinda – Chris Andrews
- Sister Jane – New World
- A teenager in Love – Donny Jävla Osmond
Problemet är att det finns så många fler. Så många vinylskivor med en a-sida bestående av 3 min 12 sek meningslöst dravel kompat av talanglösa pajasar. Flera av dessa låtar har alltså legat etta på Tio-i-topp och det säger kanske mer om de som röstat än om artisterna. Mitt problem såhär 40-45 år senare är att jag tydligen har någon sorts behov av att förhålla mig till denna musik. Det är lätt att komma ihåg och omfamna pärlorna och det gör jag också men tydligen är jag dömd till att då och då stiga ner i skitlåthelvetets nedersta krets och nynna på My boy Lollipop. Mörker.
”Best of” låter ju i detta fall som ett stort jävla hot. När jag Googlade efter bilden upptäckta jag att bandet tydligen fortfarande håller på. Herregud.
