sumpanbrudarna

Jag skulle nog vilja påstå att det är omöjligt att bo i Solna utan att ha en relation till Sundbyberg. Jag älskar Sumpan och kan inte låta bli att fascineras av stadens förmåga till att våga vara lite mer rufsig och udda än Solna. Solna är på något sätt lite mer ängsligt, lider lite mer av det lillebrorskomplex visavi Stockholm man väl alltid haft. Åtminstone i modern tid. Kanske är det också förklaringen till att den befintliga kommunledningen jobbar så hårt på att riva det man uppfattar vara det gamla looser-Solna?

Där känslan för det genuina Solna saknas ersätter man den med mastodontiska arenor, ännu större köpcentra och klatschiga bostadsområden som skall fyllas med medborgare som socioekonomiskt passar som hand i handske i de valanalyser som Statsministern beställt från f:a Schlingman & Arkelsten. Unga människor, födda och uppvuxna i Solna, göre sig inte besvär. Men nu skall vi inte vara såna utan snarare återgå till den tid då alla fick sommarjobb och en etta på Uppfartsvägen kostade 887:- per månad.

Redan som liten fick jag följa med mamma och pappa till Sumpan då vi skulle på besök till tant Harriet som bodde på Friluftsvägen. Inte djupaste Sumpan precis, hade någon fått för sig att bygga en Berlinmur mellan Solna och Sumpan hade Friluftsvägen passat förträffligt som bas.

Det står visserligen en skylt i höjd med det som vi veteraner kallar Gulf-huset (Råsundavägen 166) och på skylten anges att man i och med nästa steg är inne i Sundbyberg, nog så skrämmande för en Råsundakis uppvuxen med blodiga skräckhistorier om vad som kunde hända i denna förvildade och laglösa stad. Uppskurna armar i vilka Krax och Kabel saltade innan såren syddes igen var det lindriga. Men vår brist på självbevarelsedrift drev oss mot Sumpan och det hängde allt som oftast på att där fanns unga damer inför vilka man inte kissat på sig eller gjort något annat som hör lågstadiet till. Våra egna klasskamrater var mer som syskon och det fanns någon sorts instinktiv rädsla för inavel och dolda kusinband som gjorde att vi sneglade mot Sumpan. En kille med tjej i Sumpan var dessutom mer kosmopolitisk än de bonddrängar som lade ut sig för damerna i den egna byn. Bara att ha en tjej som gick i en annan skola var en klar staushöjare. Alltså jagade vi i Sumpan.

Oftast skedde detta i någon sorts tyst samförstånd med gossarna i Sumpan, de limmade nämligen på Solnatjejerna och vi på Sumpanbrudarna. Denna beskrivning säger ju dessutom en del om vår världsbild och självuppfattning. De damer som befolkade ungdomsgårdarna i Solna och Sumpan såg nämligen på sig själva som allt annat än villebråd och jag får för mig att sorteringen och kategoriseringen av oss som uppfattade oss vara jägare var minst lika skoningslös från deras sida. Men mot alla odds fanns det ungdomar som fick i hop det. Tog vid på varandra för kortare eller längre tid. Oftast kortare förstås eftersom det ligger i sakens natur när man går den synnerligen jobbiga tipspromenad som livet runt sexton är. Men våra instinkter var det inget fel på, man skall söka efter partners av samma art – men eftersträva genblandning. Skulle alla solnakillar och solnabrudar fått ihop det skulle Solna vara nedlusat med unga män som skulle sitta på gatan, med sex fingrar på varje hand och spela banjo.

Man så till slut efter sisåsdär fyrtio år lyckades alltså till och med jag bli gift med en av dessa Sumpanbrudar, något som varit en direkt omöjlighet om jag inte fått möta; Lena Johansson (Berglund), Carina Borg, Annika Pedersen, Sussie och Annie Samuelsson, Pia Lankinen, Lena Jirberg, Monika Plöjing, Kerstin Ambjörnsson (frid över hennes synnerligen ljus minne), Anette Norberg, Monika Nygren, Gisela, Anki Lindelöf och många, många fler som lärt mig ett och annat. De här tjejerna var som vi, fast tjejer och alla killar vet att – tjejer är inte som vanliga killar – och tur är väl det.

Alltså det här är till; Peda, Luckan, Bojan och LenaJo; Puss!