sorg och leenden

Jag pausade mitt bloggande efter en begravning och återupptar det efter ännu en begravning. Om det finns någon symbolik eller djupare mening i detta är jag inte människa att avgöra, sannolikt är det bara ännu ett av de sammanträffanden som fyller våra liv.

En begravning är något som innehåller så många känslolägen och som står för så många olika saker – alla individuellt upplevda – att det är omöjligt att beskriva den på ett objektivt och entydigt sätt. Men säkert är att mitt perspektiv blir lite bättre och tydligare när jag står där utanför Lötsjökapellet och ser alla människor som ansluter för att vara med om det sällsynt svårbegripliga, att ta avsked av Perre Hamner.

Det blir som en parad av alla de människor som under 52 år knutit band till Perre, som upplevt saker tillsammans med honom, kallat honom pappa eller brorsan, spelat fotboll eller bandy med honom, jobbat tillsammans med honom eller kanske till och med bara stannat upp för att hälsa på honom i Solna C. Jag känner många av dem men långt ifrån alla. Somliga har jag inte träffat på många år, men sådant spelar mindre roll när man vuxit upp tillsammans. Alla har vi olika bilder, minnen, hågkomster och spår av Perre i våra liv, från hans fantastiska dotter Malin som ordnat med en begravning som inte lämnade någon oberörd, till sådana som jag som spelat fotboll med Perre, festat lite med honom och som alltid stannade och snackade en stund när vi sågs.

Här kommer en av mina käpphästar in i bilden. Ibland säger vi; ”jag vet hur det är”, eller ”jag vet hur det känns”. För det mesta gör vi nog inte det tyvärr. Vi delar inte sorgen med någon, det går helt enkelt inte eftersom sorgen är odelbar. Liksom våra minnen är våra egna och ingen annans.

Och hur skall man kunna minnas allt om en människa? Jag kan det inte. Roger som har fler och djupare minnen minns mer, Marren gör det, Malin gör det, det är som ett pussel vi aldrig kommer att kunna lägga, ett pussel där vi alla har olika stora bitar och ingen sitter på någon hörnbit. Formlöst, svårtytt, med olika betydelse för var och en.

Ett minne; Perre Hamner är den enda människa som lyckats bli utvisad från en fotbollsmatch för att han visat tänderna mot domaren. På Udden, under en match en tidig söndagsmorgon fick Perre en frispark emot sig och sade då det alla fotbollspelare sagt i alla tider till domaren; Ahhmen vaffan, jag spelar ju på bollen! Så säger man nämligen och det alldeles oavsett om det funnits en motståndares ben mellan en själv och bollen. (I det här läget ligger motståndaren fortfarande och jämrar sig i på Uddens vassa grus.) Domaren hade tydligen hört visan förut, i vart fall ångrade han sig inte utan bad Perre att ta det lite lugnare… annars…

I nästa ögonblick ser jag domaren dra upp det röda kortet och med den lediga handen vifta i riktning mot omklädningsrummet.  Som lagkapten är det nu min plikt att fråga domaren vad som händer och det gör jag också. Domaren som uppenbarligen är både lite arg och lite sårad säger; ”Han skall inte visa tänderna mot mig – då åker han ut.”

Många av er som läser detta vet nog precis vad som hände och hur det såg ut. Perre måste ha sträckt på sig, böjt sig över domaren och med ett ironiskt leende visat framtänderna. Ett sånt där typiskt Perre-leende som kunde driva vem som helst till vansinne, jag visste precis vad domaren menade och kom mig inte för med att protestera.

Lite så såg han nog på oss i tisdags, fast lite mer välvilligt.