In the summer of 75.

Resorna runt om världen är inte vad de har varit. Men så blir det väl när det egna perspektivet förändras och gör det i kraft av mer erfarenhet, tydligare inriktning på den egna viljan och en sorts insikt om att “jag har begränsningar”.

Motsatsen, alltså total aningslöshet och en tro på att allt skulle ordna sig till det bästa till och med för en kille som om han haft vett att räkna på sådant hade kommit fram till att dagsbudgeten per dygn under en europaresa låg på 32:- var det som gällde. Men dock, hade jag varit bara hälften så dum i huvudet som jag faktiskt var så hade jag inte fått uppleva en tiondel av det som kom till mig under sommaren 1975.

Såhär. I maj 1975 muckade jag från Svea Livgarde, Livkompaniet och min krigsplacering som stabstoch vid 9. Komp 3. Bat IB1. Som tack för mina insatser för Rikets försvar fick jag tretusen kronor och ett förordnande som sergeant i Then Swenske Hären. Tretusen pengar var mycket pengar då, i dagens penningvärde motsvarar det nästan 18 000 SEK och för en fattig före detta student och knekt var det som att försöka förstå sig på Steven Hawkings teorier om ett sadelformat universum när utbetalningen kom i brevlådan.

Nu gällde att fundera på om jag skulle köpa aktiemajoriteten i LM Ericsson, ett stenhus på Karlavägen eller om jag skulle bejaka den del av mig som var predestinerad för ett liv som internationell playboy. Valet var enkelt eftersom jag redan hade skorna och dessutom långt mycket bättre kontakter bland den tidens stekare och glidare än på börsen.
Alltså såg och tog jag möjligheten när Lennart Jocke Johansson berättade att han tillsammans med sin flickvän skulle ta Ford Cortinan från Solna till Göteborg och sedan Tor Lines färja till Amsterdam.

Flickvännen, som varit tillsammans med Jocke tillräckligt länge för att hon skulle få onda aningar var trevlig men oroat reserverad under resan till Gbg. Jag antar att hon bad förböner för en snabb ankomst till Amsetrdam där våra vägar skulle skiljas. Jocke körde väl ner på strax under tre timmar och då var det ändå på den tiden då motorvägen slutade efter Nyköpingsbro och vi rullade på färjan i god ordning ett par minuter innan avgång. Ombord fanns taxfree och barer i massor. Jocke hittade dessutom snabbt en “combo” bar/black-jack-bord och därmed var det kört. Även för mig.
Efter år av flitigt hängande på “The Village” hos den servile Harald för vilken vi introducerades av Harry Bouveng och på flertalet av de ställen som låg runt Stureplan hade Jocke utvecklad än något mer förfinad smak än den som vägledde sådana som Dennis, Megge, Burtan och jag själv.

Mellanöl från Risingsbo (som Jocke på intet sätt föraktade eller snobbigt avstod ifrån) var det vi kunde förstå. Jocke föredrog i mån av tillgång “Black Russian”, “White Lady” och annat som inte serverades på Fontan och ännu mindre hos Kjelle Stuborn på Solnaterrassen. På färjan blev det alltså en ganska grundlig praktisk genomgång av drinklistan och långt efter att flickvännen retirerat till hytten satt Jocke och jag kvar i baren och räknade de spelmarker som han faktiskt vunnit och omsatte samma marker i ännu fler Black Russian.

När vi närmade oss Markemeer, alltså inloppet till Amsterdams hamn insåg vi att det skulle få bli flickvännens uppgift att köra bilen av färjan och att ta oss till ett hotell där vi kunde vila ut efter den synnerligen arbetsamma natt vi genomlidit. Fiffig, självklar och enkel lösning tyckte vi. Flickvännen var inte riktigt lika förtjust. Särskilt inte som Jocke och jag satte oss tillsammans i baksätet och delade ut högst oklara direktiv och goda råd under avkörningen, färden mot Amsterdams centrum och vid parkeringen utanför det hotell där vi tydligen hamnade.

Lucka. Svart. Intet. Tomhet.

Uppvaknande. Kakelgolv, bidé, kranar i guld och en golvyta som en ishockeyrink. Ett öppet fönster och alla de ljud man förknippar med en storstad. Utanför fönstret en kanal med båtar, gult ljus som speglades i vattnet. Gult ljus från den neonskylt som hängde på väggen utanför fönstret. Jag läste på skylten;

Grand Hotel Krasnapolsky *****

Och hann tänka att; det här är inte bra, innan jag fick upp dörren till den suite där den enorma dubbelsängen väntade på att få omfamna mig.

—Nästa avsnitt; Om japaner och roddbåtar i Amsterdams inte alls så glädjerika kvarter—