Motsatsen, alltså total aningslöshet och en tro på att allt skulle ordna sig till det bästa till och med för en kille som om han haft vett att räkna på sådant hade kommit fram till att dagsbudgeten per dygn under en europaresa låg på 32:- var det som gällde. Men dock, hade jag varit bara hälften så dum i huvudet som jag faktiskt var så hade jag inte fått uppleva en tiondel av det som kom till mig under sommaren 1975.

Såhär. I maj 1975 muckade jag från Svea Livgarde, Livkompaniet och min krigsplacering som stabstoch vid 9. Komp 3. Bat IB1. Som tack för mina insatser för Rikets försvar fick jag tretusen kronor och ett förordnande som sergeant i Then Swenske Hären. Tretusen pengar var mycket pengar då, i dagens penningvärde motsvarar det nästan 18 000 SEK och för en fattig före detta student och knekt var det som att försöka förstå sig på Steven Hawkings teorier om ett sadelformat universum när utbetalningen kom i brevlådan.

Nu gällde att fundera på om jag skulle köpa aktiemajoriteten i LM Ericsson, ett stenhus på Karlavägen eller om jag skulle bejaka den del av mig som var predestinerad för ett liv som internationell playboy. Valet var enkelt eftersom jag redan hade skorna och dessutom långt mycket bättre kontakter bland den tidens stekare och glidare än på börsen.
Alltså såg och tog jag möjligheten när Lennart Jocke Johansson berättade att han tillsammans med sin flickvän skulle ta Ford Cortinan från Solna till Göteborg och sedan Tor Lines färja till Amsterdam.

Flickvännen, som varit tillsammans med Jocke tillräckligt länge för att hon skulle få onda aningar var trevlig men oroat reserverad under resan till Gbg. Jag antar att hon bad förböner för en snabb ankomst till Amsetrdam där våra vägar skulle skiljas. Jocke körde väl ner på strax under tre timmar och då var det ändå på den tiden då motorvägen slutade efter Nyköpingsbro och vi rullade på färjan i god ordning ett par minuter innan avgång. Ombord fanns taxfree och barer i massor. Jocke hittade dessutom snabbt en “combo” bar/black-jack-bord och därmed var det kört. Även för mig.
Efter år av flitigt hängande på “The Village” hos den servile Harald för vilken vi introducerades av Harry Bouveng och på flertalet av de ställen som låg runt Stureplan hade Jocke utvecklad än något mer förfinad smak än den som vägledde sådana som Dennis, Megge, Burtan och jag själv.

Mellanöl från Risingsbo (som Jocke på intet sätt föraktade eller snobbigt avstod ifrån) var det vi kunde förstå. Jocke föredrog i mån av tillgång “Black Russian”, “White Lady” och annat som inte serverades på Fontan och ännu mindre hos Kjelle Stuborn på Solnaterrassen. På färjan blev det alltså en ganska grundlig praktisk genomgång av drinklistan och långt efter att flickvännen retirerat till hytten satt Jocke och jag kvar i baren och räknade de spelmarker som han faktiskt vunnit och omsatte samma marker i ännu fler Black Russian.

När vi närmade oss Markemeer, alltså inloppet till Amsterdams hamn insåg vi att det skulle få bli flickvännens uppgift att köra bilen av färjan och att ta oss till ett hotell där vi kunde vila ut efter den synnerligen arbetsamma natt vi genomlidit. Fiffig, självklar och enkel lösning tyckte vi. Flickvännen var inte riktigt lika förtjust. Särskilt inte som Jocke och jag satte oss tillsammans i baksätet och delade ut högst oklara direktiv och goda råd under avkörningen, färden mot Amsterdams centrum och vid parkeringen utanför det hotell där vi tydligen hamnade.

Lucka. Svart. Intet. Tomhet.

Uppvaknande. Kakelgolv, bidé, kranar i guld och en golvyta som en ishockeyrink. Ett öppet fönster och alla de ljud man förknippar med en storstad. Utanför fönstret en kanal med båtar, gult ljus som speglades i vattnet. Gult ljus från den neonskylt som hängde på väggen utanför fönstret. Jag läste på skylten;

Grand Hotel Krasnapolsky *****

Och hann tänka att; det här är inte bra, innan jag fick upp dörren till den suite där den enorma dubbelsängen väntade på att få omfamna mig.

—Nästa avsnitt; Om japaner och roddbåtar i Amsterdams inte alls så glädjerika kvarter—

Roger och Ronny – de bästa och lojalaste vänner någon kan önska sig,  har blivit stora och modiga nog att berätta om sin sorg, om sina tårar och därmed är Perre en del av den resa de just nu gör genom livet. Ett liv som blivit rikare och bättre trots att Perre nu är borta.

Marren som tänker på sin bror varje dag. Varma tankar, längtansfulla tankar och kärleksfulla tankar. Tankar som naturligtvis inte har bara med Perre att göra utan också säger mycket om henne själv. För min egen del har Perres bortgång inneburit att jag ser er alla tydligare, att jag blivit en rikare människa tack vare att ni delar med er av era känslor. Koordinatorn för allt detta var alltså Perre.

Och så Anders. Gamle vän. Nedtonade, sympatiske, intelligente, kloke, varme, underbare vän. Jag kommer att sakna ditt leende, det där leendet du alltid hade i ögonen, mer sällan på läpparna. Jag kommer att sakna din närvaro på det Gotland där våra själar är födda. Jag kommer att sakna din glädje och din stolthet över Johanna och Alva. Min hustru Pia som träffade dig för första gången i somras hade bara en fråga när jag berättade för henne att du var borta; ”Varför är det alltid de bästa, klokaste, sköraste och finaste?”

Jag vet inte men nu är det som det är. Och om jag fick välja mellan att inte ha fått lära känna dig och därmed gått oberörd genom detta eller att ha haft dig som vän och därmed ha gråtit mer än vad jag trodde var möjligt över den gråsten som bor i mitt bröst just nu….

Jag hade valt vårt vänskap alla dagar i veckan, du är värd varenda ettersalt tår och varenda hulkning. Skitgubbe!

En begravning är något som innehåller så många känslolägen och som står för så många olika saker – alla individuellt upplevda – att det är omöjligt att beskriva den på ett objektivt och entydigt sätt. Men säkert är att mitt perspektiv blir lite bättre och tydligare när jag står där utanför Lötsjökapellet och ser alla människor som ansluter för att vara med om det sällsynt svårbegripliga, att ta avsked av Perre Hamner.

Det blir som en parad av alla de människor som under 52 år knutit band till Perre, som upplevt saker tillsammans med honom, kallat honom pappa eller brorsan, spelat fotboll eller bandy med honom, jobbat tillsammans med honom eller kanske till och med bara stannat upp för att hälsa på honom i Solna C. Jag känner många av dem men långt ifrån alla. Somliga har jag inte träffat på många år, men sådant spelar mindre roll när man vuxit upp tillsammans. Alla har vi olika bilder, minnen, hågkomster och spår av Perre i våra liv, från hans fantastiska dotter Malin som ordnat med en begravning som inte lämnade någon oberörd, till sådana som jag som spelat fotboll med Perre, festat lite med honom och som alltid stannade och snackade en stund när vi sågs.

Här kommer en av mina käpphästar in i bilden. Ibland säger vi; ”jag vet hur det är”, eller ”jag vet hur det känns”. För det mesta gör vi nog inte det tyvärr. Vi delar inte sorgen med någon, det går helt enkelt inte eftersom sorgen är odelbar. Liksom våra minnen är våra egna och ingen annans.

Och hur skall man kunna minnas allt om en människa? Jag kan det inte. Roger som har fler och djupare minnen minns mer, Marren gör det, Malin gör det, det är som ett pussel vi aldrig kommer att kunna lägga, ett pussel där vi alla har olika stora bitar och ingen sitter på någon hörnbit. Formlöst, svårtytt, med olika betydelse för var och en.

Ett minne; Perre Hamner är den enda människa som lyckats bli utvisad från en fotbollsmatch för att han visat tänderna mot domaren. På Udden, under en match en tidig söndagsmorgon fick Perre en frispark emot sig och sade då det alla fotbollspelare sagt i alla tider till domaren; Ahhmen vaffan, jag spelar ju på bollen! Så säger man nämligen och det alldeles oavsett om det funnits en motståndares ben mellan en själv och bollen. (I det här läget ligger motståndaren fortfarande och jämrar sig i på Uddens vassa grus.) Domaren hade tydligen hört visan förut, i vart fall ångrade han sig inte utan bad Perre att ta det lite lugnare… annars…

I nästa ögonblick ser jag domaren dra upp det röda kortet och med den lediga handen vifta i riktning mot omklädningsrummet.  Som lagkapten är det nu min plikt att fråga domaren vad som händer och det gör jag också. Domaren som uppenbarligen är både lite arg och lite sårad säger; ”Han skall inte visa tänderna mot mig – då åker han ut.”

Många av er som läser detta vet nog precis vad som hände och hur det såg ut. Perre måste ha sträckt på sig, böjt sig över domaren och med ett ironiskt leende visat framtänderna. Ett sånt där typiskt Perre-leende som kunde driva vem som helst till vansinne, jag visste precis vad domaren menade och kom mig inte för med att protestera.

Lite så såg han nog på oss i tisdags, fast lite mer välvilligt.

Jag hämtar Leffe och vi åker den korta vägen ner till Lötsjön och Kapellet där, vi parkerar och när jag kliver ur bilen känner jag mig blekare än vanligt, nästan genomskinlig.  Jag hinner tänka att det kanske är närheten till döden som tär på mig. Men så möter jag Ove Larsson, Ralf Runge, Olle Lundholm och alla andra som under längre eller kortare delar av sina liv haft Uffe ”Gudda” Olsson som en del i sina liv. Några som jag inte känner igen är också där. Människor hos vilka Gudda gjort avtryck, inneburit en skillnad. Gemensamt för dem alla är att jag ser Gudda i deras ansikten, eller kanske rättare, när vi ser på varandra finns han där.

Lötsjökapellet är fullt. Jag har varit här två gånger förut, första gången i juni 1980 då vi tog farväl av Uffe Lindqvist. Vi var 25 år och döden var obegriplig. Att skiljas år då, mitt i den vackraste av månader och att förstå att; Vi ses inte i höst igen. Skolan är slut, det här är livet och aldrig mer… obegripligt. Andra gången var för bara några år sedan då Pias fina mamma Solveig gjorde samma resa som nu Gudda och Uffe Linkan före honom.

Leffe är en klok man och hade försett sig med pappersnäsdukar. Många pappersnäsdukar visade det sig och bra var det.  För jag satt där i hörnan, konstigt nog med klar blick och utan de där jobbiga sammandragningarna i bröstet och såg på den vita kistan, jag anade Olle, Per Hoff, Leffe och Ankan Hammargren på mina respektive sidor och kände hur tårarna rann. Musiken var musik vi växt upp med.  1967 var Gudda 14 år och Gary Brooker hade just skrivit musiken till ”A Whiter Shade of Pale” och Keith Reid texten. Alla lyssnade på låten visserligen men jag tror att vi hade ganska vaga begrepp om att det var någon sorrts ”Summer of Love” som pågick; Vi var antagligen för upptagna med fotboll eller att leka med våra krigsgubbar i plast från Råsunda Varuhus. Men jag fäller ändå en tår för Procul Harum som väl aldrig kunde ana att deras låt skulle spelas för en fullsatt kyrka, på en begravning just av en av de få som förstod texten.

R.E.M., Lina Sandell och Led Zeppelin… och nu grinar jag igen. Här och nu.

Ted Gärdestad,

”Nu tar molnen mark,
Jag var förblindad av att solen var så stark,
Men mina ögon kommer alltid le mot dig,
Kan det begäras mer av mig?”

Nej, Gudda – det kan det inte. Och vi kan bara lysa frid och kärlek över ditt ljusa minne. Gå hemåt och njuta av himlen som är oskyldigt blå. Sov gott min vän.

Där känslan för det genuina Solna saknas ersätter man den med mastodontiska arenor, ännu större köpcentra och klatschiga bostadsområden som skall fyllas med medborgare som socioekonomiskt passar som hand i handske i de valanalyser som Statsministern beställt från f:a Schlingman & Arkelsten. Unga människor, födda och uppvuxna i Solna, göre sig inte besvär. Men nu skall vi inte vara såna utan snarare återgå till den tid då alla fick sommarjobb och en etta på Uppfartsvägen kostade 887:- per månad.

Redan som liten fick jag följa med mamma och pappa till Sumpan då vi skulle på besök till tant Harriet som bodde på Friluftsvägen. Inte djupaste Sumpan precis, hade någon fått för sig att bygga en Berlinmur mellan Solna och Sumpan hade Friluftsvägen passat förträffligt som bas.

Det står visserligen en skylt i höjd med det som vi veteraner kallar Gulf-huset (Råsundavägen 166) och på skylten anges att man i och med nästa steg är inne i Sundbyberg, nog så skrämmande för en Råsundakis uppvuxen med blodiga skräckhistorier om vad som kunde hända i denna förvildade och laglösa stad. Uppskurna armar i vilka Krax och Kabel saltade innan såren syddes igen var det lindriga. Men vår brist på självbevarelsedrift drev oss mot Sumpan och det hängde allt som oftast på att där fanns unga damer inför vilka man inte kissat på sig eller gjort något annat som hör lågstadiet till. Våra egna klasskamrater var mer som syskon och det fanns någon sorts instinktiv rädsla för inavel och dolda kusinband som gjorde att vi sneglade mot Sumpan. En kille med tjej i Sumpan var dessutom mer kosmopolitisk än de bonddrängar som lade ut sig för damerna i den egna byn. Bara att ha en tjej som gick i en annan skola var en klar staushöjare. Alltså jagade vi i Sumpan.

Oftast skedde detta i någon sorts tyst samförstånd med gossarna i Sumpan, de limmade nämligen på Solnatjejerna och vi på Sumpanbrudarna. Denna beskrivning säger ju dessutom en del om vår världsbild och självuppfattning. De damer som befolkade ungdomsgårdarna i Solna och Sumpan såg nämligen på sig själva som allt annat än villebråd och jag får för mig att sorteringen och kategoriseringen av oss som uppfattade oss vara jägare var minst lika skoningslös från deras sida. Men mot alla odds fanns det ungdomar som fick i hop det. Tog vid på varandra för kortare eller längre tid. Oftast kortare förstås eftersom det ligger i sakens natur när man går den synnerligen jobbiga tipspromenad som livet runt sexton är. Men våra instinkter var det inget fel på, man skall söka efter partners av samma art – men eftersträva genblandning. Skulle alla solnakillar och solnabrudar fått ihop det skulle Solna vara nedlusat med unga män som skulle sitta på gatan, med sex fingrar på varje hand och spela banjo.

Man så till slut efter sisåsdär fyrtio år lyckades alltså till och med jag bli gift med en av dessa Sumpanbrudar, något som varit en direkt omöjlighet om jag inte fått möta; Lena Johansson (Berglund), Carina Borg, Annika Pedersen, Sussie och Annie Samuelsson, Pia Lankinen, Lena Jirberg, Monika Plöjing, Kerstin Ambjörnsson (frid över hennes synnerligen ljus minne), Anette Norberg, Monika Nygren, Gisela, Anki Lindelöf och många, många fler som lärt mig ett och annat. De här tjejerna var som vi, fast tjejer och alla killar vet att – tjejer är inte som vanliga killar – och tur är väl det.

Alltså det här är till; Peda, Luckan, Bojan och LenaJo; Puss!

Detta hände sig vid den tiden då Kyrkans Ungdom i Råsunda skulle åka buss till Norge för att bedriva vintersport. Jag drabbades av sinnesförvirring och inte bara anmälde mig, jag åkte med också. Staffan Bergqvist, Göran Thalén och inte minst den notoriske Kenneth ”Lotte” Lottsfeldt hade betydande vana av att hasa omkring på nederbörden och lovade att visa hur allt gick till. Som förälder lär man sig att repliken ”- Det är lugnt,” bara allt för ofta betyder att det är allt annat än lugnt, men detta var på den tid då jag fortfarande gick på den typen av snack. Alltså åkte jag med i en buss där bekvämlighet fått ge vika för budgetkraven men är man 17 år är sådant inga stora problem.

Vi inkvarterade oss på någon sorts sporthotell, gjorde rumsindelning, ordnade liftkort och var ganska omgående redo för att åka skidor. Utför. Väldigt mycket utför visade det sig. Jag stod där på toppen tillsammans med Tage och Lotte som i sin välvilja överöste mig med goda råd. Nu var det så illa att jag faktiskt insåg att detta var tammefan inte frågan om att vara mjuk i knäna eller ha tyngden på dalskidan; Det var frågan om att överleva. Jag skulle just fråga vad de båda skidlärarna sagt när jag såg dem långt nere i backen, bekymmerslöst glidande och i fullständigt naturligt samspel med denna jävla snö och is som var min fiende. Det gick att gå på skrå, alltså att diagonala ner för backen, det förstod jag för jag var ju inte dum på det viset. Problemet som uppstod var att jag sannolikt åkte 13 kilometer för att komma ner till den kjempestore restaurantfjellhytte där övriga ätit lunch för två timmar sedan. Jag åt och drack och ruvade på revansch. Villa Farris (Norges favoritbrus) hette läsken och till den serverades några fullständigt obegripliga mackor.

Stärkt i kroppen men definitivt inte i anden ställde jag mig i liftkön igen. Missförstå mig rätt nu, jag tycker mycket om Agneta Norsell – en kanontjej – men man skall inte åka lift med henne. Nu åkte vi heller inte så länge för Agneta fick ett felskär (hur det nu går till från stillasittande) och vi släppte båda släpliften. Jag landade i skogen. Långt nedanför liften och insåg snabbt att det inte skulle gå att ta sig tillbaka och försöka fånga en sån där jävla pinne som hängde fem meter över marken. Det vara bara att gilla läget och gå på tur. I slalomskidor och dito pjäxor.

Två timmar i som det heter småbruten terräng och i meterdjup snö för att nå ”turisterennet”, det är ett mandomsprov. Förbrukad, tillplattad och med frusna händer efter att ha hanterat utlösta säkerhetbindningar ungefär sjuhundra gånger nådde jag till slut påfarten till den snälla och svagt lutande backe där jag och ingen annan åkte. Två flaskor Villa Farris ville ut och trygg i förvissningen om att jag var ensam och allena i detta vita helvete ställde jag mig i spåret för att kasta mitt vatten.

Utan förvarning, Like a Bat out of Hell, kommer då en kvinna åkande i samma spår där jag står hon skriker ut en varning och alla normala människor hade förstås bara flyttat på sig men jag var slut, helt slut och hade dessutom lite annat för mig  ju, så hon brakade in i mig. Jag föll framstupa, hon sade ”sorry” och åkte vidare på lätta fötter. Där låg jag, tillintetgjord i mitt eget pink och funderade på om det enklaste inte vore att bara somna och omfamna ”Bijela Smrt”, alltså det ryssarna kallar ”den vita döden”. Men till hotellet kom jag och senare samma kväll rymde Ola Lisells kalsonger. Än idag är det oklart om det var en poltergeist eller om det bara var en skogsmus som sökt skydd i Olas y-frontare och listigt drog iväg när vi återvände. Vintersport är alltså inte riktigt min grej. Vilket Värnpliktsverket senare skulle visa sig skita ganska hårt i. Men det är en annan historia.

Grundidén är nog så enkel. Leta upp en valfri plats i England där det kan ha funnits romerska villor, en bit av en handriansk mur, saxiska boplatser, bortglömda spinnerier eller ett eller annat påstått kloster och sedan är det bara att gräva. Gräv enligt de outgrundliga mönster geofysikerna rekommenderar eller enligt den fingertoppskänsla som den osannolike Phil i sin svettiga hatt anvisar. Men gräv och gräv djupt och rakt och du skall finna. Åtminstone ibland. Allt under ledning av Baldrick, Blackadders tjänare och slav som egentligen heter Mick och är amatörarkeolog. Upp ur jorden kommer hur som helst skärvor av keramik, mynt, mänskliga benrester och stenar vars ytor slipats av outgrundliga skäl för länge, länge sedan. Vilket för mig till Solna här och nu.

I stadshuset, där borgmästaren och hans vasaller härskar har man helt uppenbart formulerat ett mål som är att Solna så snart som möjligt skall ha 80 000 innevånare. Denna expansion sker  förstås inte utan konsekvenser för de som redan bor i Solna, att knöla in 700 lägenheter på den tomt där Råsunda Fotbollsstadion idag står…. ja man måste väl vara från Sävsjö eller Partille för att tindra med ögonen inför detta framtidslöfte. Det är jävligt märkligt att alla de planarkitekter, byggherrar och politiker jag talat med utan un undantag sjunger utvecklingens lov på dialekt. Genuina Solnabor har uppenbarligen allt för svårt att inse graden av välsignelse som följer med nästa Mall-of-fucking-business-scandinavia-most-enterprise-friendly-where-the-ROYAL-CROWNPRINCESS-lives-expansion-concept. Men skit i det nu. Lätt nog att säga för en som evakuerat till Landskrona där man aldrig skulle drömma om att kalla skit annat än för skit och pannkaka annat än för pannkaka.

Kvar i ruinerna av det som en gång var Solna finns ett fåtal motståndsmän och dito kvinnor, patrioter som duckar undan den ljusa, kalla och sterilt praktiska nya tid som kryper närmare inpå för varje dag. Ni vet, alla de som förväntas klara sin egen snöröjning – för att slippa skattehöjning. Och de rotar understundom i sina garderober och finner små skärvor av ett annat liv, en annan tid. Jag får nu för mig att Bayo och Lena sitter på en verklig guldgruva i det avseendet. Först sände Bayo ett par bilder föreställande en landbandymatch för länge, länge sedan. Och så då bilden du ser ovan. Ett tändsticksplån från Stadiongården, framtaget i en tid då man tillhandahöll sådant till den kedjerökande fjortonåringens fromma och glädje.

På baksidan görs reklam för de aktiviteter man erbjöd. Intressant att detta med hög sannolikhet är den första särskrivning som förekommit i Sverige. Men detta är rena hitten jämfört med vad man totade ihop på Restaurang Singapura, alltså f.d. Solnaterrassen och nuvarande Bistro nån’ting mitt emot Lindys. Man serverade asiatiskt och i samma veva som Fiat myntade sin slogan ”Lev svenskt – kör Italienskt” skulle Singapura ta fram tändsticksplån till sina gäster. Inspirationen rann till och snart kunde man avnjuta detta budskap i guld på röd botten; ”Lev svenskt – Ät Kineser.”

Kort efter detta stängde man. Inte pga att det saknades intresserade kannibaler i Solna utan av mer rejäla skäl, under för ägarna synnerligen graverande omständigheter hittades ett par kilo prima heroin på Singapuras kontor. Sedan var det mors med dem.

Just det, när man kom till Stadiongården och skulle hänga in sin jacka (en obligatorisk service som om den inte utnyttjades kunde leda till avstängning eller att Fiffi bussade Dino på en) var det viktigt att övertala Tony, Anders eller vem som nu stod i garderoben att inte vara allt för rationell. Såhär. Normala garderobiärer ger gäst nummer ett bricka nummer ett. Och så vidare. Det funkade inte om man ville hålla hög profil på Stadiongården. Nummer mellan 1 och ungefär 12 var ett tvärsäkert tecken på att man var ”Gårdsråtta” och hade ”hängt på låset”. Gudda begärde visning av brickan och om man låg fel då… ja, då fick man höra det.

Just för Gudda tänder jag ett extra ljus idag och hoppas på att han snart frisknar till. Kämpa Gudda!

Han var nog inte ensam om den uppfattningen. På SAAB-verkstaden nere på Dalvägen (som jag tror finns kvar) härskade ägaren, jag har för mig att han hette Söderlind, och jag minns att han hade verkmästarrock, skjorta och slips. Verkmästarrockar är jävligt underskattade. En sådan med platsfodral i bröstfickan och tre pennor på lut ger en man helt annan pondus än dagens skitnödiga piké-tröjor med namnbricka och klämmiga reklambudskap. Eller den nya styggelsen, varselkläder, som får lastbilschaufförer på 110 kilo att se ut som dagisungar. Praktiskt och säkert – javisst – men jag menar, sådant kan ju vilken idiot som helst köpa, verkmästarrockar måste förtjänas.

Jag är djupt skeptisk till dagens profilkläder, skyltar och reklambudskap och tycker att det blivit sämre även på det området trots att vi aldrig haft så många art dajräktors, kåppyrajters och kräjtiv manaschers som nu. Sådant behövdes inte förr. Innehavarna av en affärsrörelse visst vad han eller hon ville säga till sina kunder och gjorde det bara, allt efter förmåga och förstånd. Minns ni;

”Cocosbollar – BUSFÄRSKA!” (Godisbutiken hörnan Tottvägen / Råsundavägen)
”Korv-Ingvar – Platsen för sportsnack, bortsnack.”
”Korv-Ingvar – Lätt mätt på rätt sätt.”
”Rör det rör rör det Råsunda Rör”
”Rydholms Herrekipering – Nu blir gumman glad där hemma, slips och kalsing för en femma”

Lite mer spirituellt än dagens ”Hanssons Måleri – Mer än bara måleri” kan jag tycka.

På den tiden Bilia huserade i spårvagnshallarna vid Sumpangränsen jobbade Megge där som reservdelsman. En av hans kollegor var just en sådan som förtjänat sin rock. När en kund kom in och mer eller mindre målande beskrev att han behövde ”en liten jävla gummiplupp som sitter precis under list-jäveln bakom kåp-helvetet” rörde verkmästarrocken inte en min utan konstaterade bara; ”Jaha, en MT-92977278-001-DV-07, ett ögonblick…” Fantastiskt. Autism att work liksom.

Vad det nu har med julen på Bergstigen att göra. Det var bara syrran, jag, morsan och farsan som firade jul där vilket gjorde det hela långt mer avslappnat än om vi varit fler. Vi åt lunch länge, såg på Kalle Anka, öppnade julklappar, tittade lite mer på TV och sedan började jag fundera på vad Lennart, Dennis, Tusse, Pettan Bayou, GK och alla andra mos gjorde. Stadiongården var så klart stängd. Att gå ut på planlösa promenader i skitvädret i hopp om att stöta på folk var inte att tänka på trots att gatorna borde ha varit fulla med 15-åringar som fått alldeles tillräckligt av mysig familjelycka för dagen. Lösningen kom, lite otippat, från kyrkligt håll. Vid midnatt var det mässa i Råsunda Kyrka och jag är helt övertygad om att det aldrig varit en så stor andel tonåringar i kyrkan som just då. Det var vackert, det var fridfullt och det fanns hopp om att julen skulle utvecklas på ett bra sätt om vi bara kunde övertala Tutan att låsa upp på Offside efter mässan. Det gjorde han och sedan satt vi där och gafflade. Det konstiga var att känslan aldrig blev som en vanlig tisdagskväll. Det var mycket varmare, lugnare och livet gick mer sakta än annars. När jag hör ordet ”julefrid” tänker jag på julnätterna på Offside. På väg hem mötte vi de svagsinta som var på väg till julottan.

Jag tror jag skall önska mig en verkmästarrock i julklapp.

Tänk dig ett hjärtformat stycke furu, ganska väl sandpapprat. Ett alldeles slätt stycke trä, lent mot handen och med träets ådringar väl synliga. Tänk sedan en lödkolv, placerad på en sorts ställ och med den smala spetsen glödande. Lödkolven skall snart vidröra trähjärtat och hela slöjdsalen luktar svagt av bränt lövträ. Just den doften kom till mig idag, oförklarligt och plötsligt och en rad minnen trängde sig på. Jag kunde till och med se det hjärta en av mina klasskamrater gjort framför mig. Sällsynt välgjort, fint klarlackat med borrade hål där det satt ett fint rött sidenband. Och så den mödosamt inbrända texten; VELKOMMEN.

Alltså, slöjdsalen i Råsunda skola. Metallslöjd hos Alrik Myrhed som var en sträng men ganska hygglig man i grå verkmästarrock. Eller kanske träslöjd hos Stig Lövgren som hade TV-frisyr och nästan alltid såg lite sorgsen ut. Eller om man gick i Ekensberg, trä- och metallslöjd hos magister Särkijärvi som var kroniskt förbannad och gärna drämde en meterlång stållinjal i katedern vare sig det behövdes eller inte. Jag får för mig att ganska många fall av tinnitus i Råsundaområdet inte i första hade beror på Rock’n’roll utan mer på att magister Särkijärvi var så flitig med linjalen.

Jag var tämligen hopplös i alla sorters slöjd. Syslöjd, som ju vi gossar fick prova på vid den tid då man i vuxenvärlden fått för sig att detta skulle främja jämställdheten, var jag speciellt usel i och jag visste om det. Men jag visste det med samma klarsyn och med samma djup som fröknarna Arvidsson och Lobrand som turades om att ha gruppen med sådana som jag, Bosse Almunger, Örjan Johansson, Jocke, Lasse Gillberg och övriga gossar som var måttligt intresserade av att virka och sy gymnastikpåsar. Hade möjligheten bara funnits är jag säker på att de hellre valt att äta en burk mask än att försöka lära oss korsstygn, kråkspark och vikten av att det såg likadant ut på baksidan av ett broderi som på framsidan. Nå, på den punkten fick de ändå som de ville. Det såg lika jävligt ut på båda sidorna av alla mina projekt.

***

Jag har för mig, utan att på något sätt vara tvärsäker på det, att den första tjej jag pussade var Lotta Lindblom i min klass. Detta skedde på skolgården utanför Ripans skola på Råsundavägen där det idag ligger en butik för data- och TV-spel. Förmodligen var det 1963 och på något sätt var det skönt att ha det gjort. Jag pussade Lotta och återgick till fotboll, cyklar och modellflygplan från Råsunda Varuhus.

Tiden gick och en dag kom jag på mig själv med att fundera över hur det skulle vara att kyssa någon. Verkligen kyssa någon. Detta var ett mycket abstrakt ämne och själva kyssandet var sådant man buade åt på Vingen när det var matiné där. Djungel-Jim kysste Leopardkvinnan och vi buade och blåste i biljetterna på ren instinkt. Men snart skulle andra instinkter och begär ta över.
Min första riktiga kyss hände (jag kan faktiskt inte komma på ett bättre ord) på Stadiongården en lördag och det jag minns mest av den är att den smakade hallon. Söta, konstgjorda, varma och mycket sällsynta hallon. Jag tänkte på det när jag såg en tjej som väl måste varit 13 eller 14 år plocka upp just en liten sådan metalldosa som man har hallonläppglans i och det doftade som då, för mer än fyrtio år sedan.

***

Årets julklappar handlar vi förstås på Råsunda Varuhus. Om du vill att små butiker som denna skall finnas kvar får det vara slut med alla jävla stormarknader och all näthandel. Jag lovar och svär att du kommer att hitta någonting som någon inte behöver här. Anbefalles varmt.

Svalan kan ju mycket väl vara det töntigaste namn som någonsin givits till en cykel. Men ändå är jag glad att den inte är av något de märken man till varje pris skulle undvika som liten. Jag menar alltså S.C.O. eller D.B.S.
S.C.O. betyder ju som alla Solnamos vet; ”Släng Cykeln Omedelbart” och D.B.S. djupare innebörd är; ”Döden Bakom Styret”. Att bli den ende med en cykel som hette S.C.O. var alltså inget att sträva efter och ändå hände det att ungar fick just en sådan. Riktigt dystert var det för en kille på Bokvägen som jag fick höra talas om och som jag verkligen tyckte synd om. Han hade en ”Släng Cykeln Omedelbart” och till råga på allt hade hans pappa en ljusgrön ”D.K.W.” – en tvåtaktare – med vitt tak. Problemfritt nog kan man tycka om det inte vore för att alla normalbegåvade ungar från fem år och uppåt visste precis vad D.K.W. betyder, nämligen; ”Damernas Knull-Werkstad” Den grabben kan inte ha haft det lätt med en D.B.S. och en D.K.W. i familjens ägo.

***

Bilder har en alldeles särskild förmåga att väcka minnen och ibland också skapa klarhet i dem. Eva-Karin Winblad som jobbar på Solna Stadsbibliotek har kommit med ett tips via Pia Stokke som jag gärna vidarebefordrar, Det gäller Solna Stads bildarkiv där du hittar bilder från 1880-talet fram till nu och som dessutom har en utmärkt sökfunktion.

Här finns bildarkivet!

Jag skall försöka plocka en del pärlor ur detta arkiv och visa dem här. På den bild tror jag mig känna igen Lisa Haack Ann-Britt och Kenneth Söderberg till exempel, men säker är jag inte.

Annars funderar jag på att sätta dit en limpa och ett rocketstyre på min Svalan. Kompletterar jag med en liten pappskiva, ditsatt med klädnypa, som smattrar mot ekrarna så kan det mycket väl bli kvarterets ballaste jonne. Räcercyklar är skitmesigt. Det skall vara något som Ove Fundin inte skulle skämmas för att åka på. En upp-hottad Svalan till exempel.

Kan heller inte låta bli att ge er dagens bildgåtor, (som jag själv inte har facit till).
Bill Berggren? Claes Domeij? Janne Edlund a.k.a. Kurre Smack? Några fler borde vi väl känna igen?