landbandy och råstavägen


Hembygden. Jag tänker på sorgesamt övergivna hemman i det Norrländska inlandet, uppvisat i TV komplett med Jazz på Svenska och infällda svartvita fotografier på människor som varit döda länge redan.

Vi som är uppfödda i städer och bor kvar har också en hembygd men inte på samma sätt som de som ”åker hem” över jul. De förändringar som sker i vår omgivning uppmärksammas nästan inte – det blir som att se barnen växa – en långsam tillvänjning till något oundvikligt. Därför kan det vara bra att stanna upp vid en detalj och verkligen stirra på den i en minut och försöka minnas.

råstavDet här är bakgården till Råstavägen 1. Sedan jag var där senast har det kommit upp staket, ett per bostadsrättsförening får man förmoda och det går inte att komma ner på ettans gård utan att göra sig skyldig till olaga intrång,  brf-folket gillar sina revir och vårdar och försvarar dem. Men det går att se att Plåtdörren finns kvar. Plåtdörren som döljer trappan som leder ned i källaren. Källaren som på 70-talet inrymde tvättstuga, källarkontor och inte minst klubbhuset för landbandylaget Zingo.

Här kan det vara på sin plats att förklara vad landbandy är. I motsats till dagens innebandy, en sport som i mina ögon mest är till för brandmän och motionärer, så var landbandy blodigt, smärtsamt, våldsamt och i avsaknad av regelverk och tekniska kommittéer. En olindad bandyklubba (en riktig Uppsala-Nilsson i trä), en tennisboll, hemsnickrade målburar och en spelplan som kunde vara rund, rektangulär eller assymetrisk var allt som behövdes. Det gick att spela på barmark, is, snö eller allt som oftast på en blandning av dessa underlag. Olika kompisgäng från olika stadsdelar bildade lag och så körde vi ändlösa turneringar på helgerna. Vi var Zingo, det stoltaste och överlägset mest resursstarka laget. Lennart Johansson, alltså Jocke numera krögare på Backstugan i Filmstaden bodde nämligen på Råstavägen 1 och hade nyckel till plåtdörren. I källaren där hade vi klubblokal. Utan lov och iträngslen med gasoleldade tvättmaskiner och manglar stors som Täby Centrum, Det fanns me där, i jakt på virke som skulle användas till målburar hittade vi en låda hemgjort vin. Möjligen var det inte vin utan vinäger eller kanske ett nytt fläckborttagningsmedlel. Det gick åt och det gjorde nästan vi också. Undra på att vi tyckte Beyaz var riktigt gott…

Våra konkurrenter; Klackarna med Plutten, Bällen, Fido och Wiiken kom från Tottvägen. Kocken, Rompa, Lasse och Ugly kom från Hanneberg. Clayton, Munge, Sugge och Motte kom från Östervägen/Slottet och fler mer eller mindre tillfälligt sammansatta lag kom och gick. Mest spelade vi på Plaskis i Liden men också i tunneln vid Solparken. Vi lirade hela dagarna och drack mellanöl eller av det hemgjorda vinet på kvällarna. Spontanidrott. Sådant ser man nästan bara i Rinkeby eller i Botkyrka nuförtiden.

Jag tittar upp mot fönstren på tre trappor, Råstavägen 1. Där bodde alltså Jocke. Hans pappa Sven och hans mamma Ingrid hade allt som oftast 3-4 extra söner hemma som åt upp allt som fanns i huset. Vi förföljde dem ut till deras fantastiska landställe i Flaxenvik också och vi hängde med Jocke som jobbade på lagret i familjens butik Haga-Bo på Idrottsgatan. Vi har verkligen växt upp tillsammans och trots att Jocke bodde på Filippinerna i många år har han aldrig riktigt varit borta. Det är inte mamma Ingrid heller trots att hon gick bort för några år sedan.

En del människor har hela ens hjärta av det det enkla skälet att de öppnar sitt hjärta och sitt hem för skitungar som tränar på att bli vuxna. Ingrid och Sven är två av dem.

Annonser

2 tankar om “landbandy och råstavägen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s