bara jävligt sjaskigt och sorgligt


Det handlar om vem du är. Eller kanske rättare; Det handlar om vem du vill vara. Och om att längta. Jag är fullt medveten om att vi människor formas, till och med tvingas agera utifrån de realiteter vi möter. Till och med den mest hårdnackade motståndare till privatskolor tvingas förhålla sig till at hans eller hennes barn överväger att gå i vilken skola som helst som hat tillräcklig budget för att utlova gratis datorer, Spanienresor och mycket annat som ett led i verksamheten. Människor i cashmere-tröjor och med livstidsmedlemskap på Ullna konfronteras med sina barn som kan allt om miljöpåverkan och som vill studera feministisk idéhistoria i stället för att gå på Handels.

Men det handlar fortfarande om vem du är. Inte vem ditt barn vill bli, utan vem om du är . Och det gör det också i det offentliga liv som vi alla deltar i. Det först man måste inse är att även en blank röst eller till och med en soffliggning är ett en aktiv handling som får konsekvenser. Det är ungefär som att vara förälder. Allt du gör, men också det du inte gör leder till praktiska och påtagliga resultat. Låt oss alltså vara överens om en sak a la Marie Bergman – Ingen kommer undan politiken.

En av de mest deprimerande händelser jag varit med om på senare tid var när jag skrev om Solnas kommundirektör och hur denne exploaterade sina möjligheter att påverka utvecklingen till förmån för den eller dem som betalade honom bäst . Utöver de 118 000;- han har i lön av oss skattebetalare för att jobba för vår stad alltså. I svar efter svar, kommentar för kommentar sade samma sak;

”Hade du själv tackat nej till alla dessa pengar?” ”Men va fan så gör väl alla?” ”Håll käften och titta på vad Vanja Lundby Wedin gjorde!” Och vad skall jag svara? Skall jag svara? Det är inte alldeles självklart nämligen. Så här tänker jag om det klimat som skapar lägen som det som nu frambringat ett spöke med gestalt; Sune Reinhold. Är det inte så att han gör – vi tillåter? I vår längtan efter monoment, bekvämlighet, status eller vad det nu är tillåter vi att starka män i tysta rum styr och ställer, bygger och anlägger och överlåter införsäljningen till konsulter och reklambyråer som skall sälja det de själva vill ha och behöver till oss? Oss, som längtar och undrar vad vi vill ha.

Längtan är ett av de mest förtalade sinnestillstånden. Längtan förknippas nämligen med brist. Och brist är per definition fel, något som skall utplånas ur våra liv. Vi vill ha allt och vi vill ha det NU. Dumheter. Grundfelet är att vi så lätt förväxlar behov och begär. Det är lätt hänt. Hela reklamindustrin arbetar intensivt, 24 timmar om dygnet, år ut och år in, för att bringa oss till detta tankefel. De snor vår längtan och säljer den sedan tillbaka till oss. Till överpris. Besök gärna den absurd utställning i Stadshuset där man säljer in idén om Nationalarenan, Mall of Scandinavia och visionen om en konsert med Madonna, i Solna, med besökare som åkt snabbtåg från Hamburg och som enligt Borgmästaren då kommer att ”köpa vin och tilltugg, slå sig ner i sin loge och tänka; nu är jag i Solna.”

För mig handlar det om längtan. Det är nog det som gör att reklam och stalinistisk konst faktiskt kan påminna om varandra. Det är samma tindrande ögon, samma förväntan, samma bild av världen, inte den värld som är, utan den som vi längtar efter. Kanske är det därför som utopierna har dött ut: förr tog begärets energier ofta en politisk form: nu har de förvandlats till banal konsumism. Och bak den nutida reklamens idealmänniskor anar jag en lycklig sovjetmedborgare uppflugen på en glänsande traktor.

Men om priset för att förverkliga drömmar är manipulativa, ljugande, giriga och maktfullkomliga tjänstemän och politiker… då fortsätter jag hellre längta. Hoola har sagt det bäst…

Mer om Sune Reinhold finns att läsa hos Johanna Graf, i Dagens samhälle eller att beskåda i SvT.

Annonser

2 tankar om “bara jävligt sjaskigt och sorgligt

  1. Tack för musikklippen. Det är första gången jag hör Marie Bergmans version, spänstig reggae, av den här låten. För mig är den mer känd som ”Complainte pour S:t Catherine” med Kate & Anna McGarrigle. Men Bergmans tolkning var jättebra, och helt självständig från originalet. Det är rätt. Ska man göra en cover så ska den skilja sig ordentligt från förlagan. Och ingen kommer undan musiken heller om den framförs med sån här gnista.

    Keops pyramid behöver jag inte lyssna på, för jag är fortfarande en av dem som jobbar. Men jag förstår vad du menar.

  2. I blickar vilar bitterhetens tunga smak. Vårt dagliga bröd idag sägs i de höga husen och ingen av dem där uppe varken behöver eller har lust att titta neråt annars än vid ” tagen på bar gärning ” eller vid vart fjärde år och i biktstolen säger röster blev det inte bättre än så här ? Livets minuter urholkar stenens skrovligt hårda yta och vi andas vidare.
    Ord görs till felaktiga hos somliga , ändå står vi ensamma i vår längtan och oförstående kring det vi ser omkring oss. Det smakar varken gott eller färgsättande, därför bryr vi oss egentligen inte över andras uttryck om våra tankar vi har dem vi brukar dem och vi lever med dem och de är vi. Livet är egentligen väldigt rikt fast dessvärre tar det så många år innan vi ser att våra behov är så många färre och mindre en vi hela tiden har trott , då blir det så mycket enklare att gå och sträva.

    P.S. När Kung Keops spelades in var det mustaschernas tidsålder , va mycket enklare det då var än 2010.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s