Gudda

Vårvinter. Eller kanske vintervår.  En sol som gör så gott den kan men ändå inte riktigt rår på den vinter som envist håller greppet om den värld som just idag har sitt centrum i Sundbyberg. Jag har köpt tre rosor, en till mig själv, en till Leffe Byqvist och så en till Pettan. Vi skall strax lämna dem till en god vän och inget kommer att vara som förr.

Jag hämtar Leffe och vi åker den korta vägen ner till Lötsjön och Kapellet där, vi parkerar och när jag kliver ur bilen känner jag mig blekare än vanligt, nästan genomskinlig.  Jag hinner tänka att det kanske är närheten till döden som tär på mig. Men så möter jag Ove Larsson, Ralf Runge, Olle Lundholm och alla andra som under längre eller kortare delar av sina liv haft Uffe ”Gudda” Olsson som en del i sina liv. Några som jag inte känner igen är också där. Människor hos vilka Gudda gjort avtryck, inneburit en skillnad. Gemensamt för dem alla är att jag ser Gudda i deras ansikten, eller kanske rättare, när vi ser på varandra finns han där.

Lötsjökapellet är fullt. Jag har varit här två gånger förut, första gången i juni 1980 då vi tog farväl av Uffe Lindqvist. Vi var 25 år och döden var obegriplig. Att skiljas år då, mitt i den vackraste av månader och att förstå att; Vi ses inte i höst igen. Skolan är slut, det här är livet och aldrig mer… obegripligt. Andra gången var för bara några år sedan då Pias fina mamma Solveig gjorde samma resa som nu Gudda och Uffe Linkan före honom.

Leffe är en klok man och hade försett sig med pappersnäsdukar. Många pappersnäsdukar visade det sig och bra var det.  För jag satt där i hörnan, konstigt nog med klar blick och utan de där jobbiga sammandragningarna i bröstet och såg på den vita kistan, jag anade Olle, Per Hoff, Leffe och Ankan Hammargren på mina respektive sidor och kände hur tårarna rann. Musiken var musik vi växt upp med.  1967 var Gudda 14 år och Gary Brooker hade just skrivit musiken till ”A Whiter Shade of Pale” och Keith Reid texten. Alla lyssnade på låten visserligen men jag tror att vi hade ganska vaga begrepp om att det var någon sorrts ”Summer of Love” som pågick; Vi var antagligen för upptagna med fotboll eller att leka med våra krigsgubbar i plast från Råsunda Varuhus. Men jag fäller ändå en tår för Procul Harum som väl aldrig kunde ana att deras låt skulle spelas för en fullsatt kyrka, på en begravning just av en av de få som förstod texten.

R.E.M., Lina Sandell och Led Zeppelin… och nu grinar jag igen. Här och nu.

Ted Gärdestad,

”Nu tar molnen mark,
Jag var förblindad av att solen var så stark,
Men mina ögon kommer alltid le mot dig,
Kan det begäras mer av mig?”

Nej, Gudda – det kan det inte. Och vi kan bara lysa frid och kärlek över ditt ljusa minne. Gå hemåt och njuta av himlen som är oskyldigt blå. Sov gott min vän.