Snö, grått, kyla, mörkt och fy fan.

Jag vet att det blir ljusare i allt raskare tempo och att det inte är mer än än ett par månader till Valborg. Men just idag är slitaget från den pågående vintern mer påtagligt än vaga löften om en eventuell vår. Igår satt jag på Toyota i Haninge i väntans tider och fikade med några olycksbröder. Scenen påminde om ett väntrum för blivande pappor ur en film från 40-talet.

Det var inte mycket till festivalstämning bland de väntande om man säger så. Jag kom att tänka på T.S. Eliots ”The Hollow men”, oförglömligt reciterad av Marlon Brando i Apocalypse Now.

We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion;

Those who have crossed
With direct eyes, to death’s other Kingdom
Remember us—if at all—not as lost
Violent souls, but only
As the hollow men
The stuffed men.