historiska platser.

Vi har väl alla åtminstone någon enstaka relation till en plats vars betydelse och symbolik är vår alldeles egen? Inte Eiffeltornet, Frihetsgudinnan eller Westminster Abbey utan sådana platser som vi verkligen upplevt. Inte som åskådare eller som del av en guidad tur, jag tänker på platser där vi deltagit och själva skapat den betydelse vi tillmäter den.

I Solna finns tusentals sådana platser. Små inmutningar där alla vi ungar, utkörda av våra morsor lekte och fördrev ändlösa långfredagar. De flesta av oss har nämligen upplevt och genomlidit nöjesförbudet som infördes av Gustav III redan 1786. Enkelt uttryckt var det förbjudet att roa sig denna dag. Inte heller gick det att handla förnödenheter som Zingo, Riff, Hockeysnus eller blå skum-elefanter. Karlssons kiosk på Erik Sandbergsgatan höll nämligen också stängt. Vingen, Castor och Skytten hade stängt. Ingen ”Slaghöken” eller ”Dick Moreland och Piratskatten” Den enda TV-kanalen hade som mest spännande inslag på tablån, ”Mannen från Nasaret”.

Vi ungar var som så ofta annars, hänvisade till att roa oss själva och för oss som tillhörde den stam som hade sin lägerplats på Krönet var det lekparken där som gällde. Krönet hade allt. Djupa skogar, en fotbollsplan ett högt berg, kälkbackar och en fyndlåda i form av en container för grovsopor vid Panncentralen i Näckrostvätten. Undantagsvis begav vi oss över Råsundavägen, bort till Näckis med allt vad det innebar i form risk för tortyr och ond bråd död. Men den plats jag tänker mest på är det uttjänta och övergivna skyddsrummet i berget vid gångvägen från Krönet till Källbacken.

Där hade piraterna sin grotta, Det här låg ingången till manskapsförläggningen i Hitlers högkvarter Wolfschantze i Ostpreussen. Det var också ingången till Vietcongs mest omfattande bunkersystem i Vinh Long-provisen och den plats där Dick Moreland gömde piratskatten. Bakom dörren satt Robin Hood och Lille John och skrålade. Vanligast förekommande var detta just på en långfredag med nöjesförbud.

Det var också ett av de mer svårforcerade hindren på den golfbana som som hade första tee utanför Erik Sandbergs 23 och där det spelades med en konstig böjd träkäpp och tennisboll. Det gällde att slå bollen runt den pelare som bar upp ingången till det skyddsrum som de vuxna påstod att det var och det var svårt, riktigt svårt. Här fanns heller inga banvakter som höll upp skyltar med ”Quiet Please” under spelets gång, ”Du kommer att missa ditt jävla mos”, var sådant man bara fick förtränga om man ville lyckas.

Den här platsen är en sådan som man bara kan älska om man har verklig samhörighet och historia tillsammans med den. Men att återvända är alls inte utan risk. Det höga berget har blivit till en obetydlig bergknalle. Tallarna påminner mycket lite om Amazonas djungel och Näckrosdammen är inte längre ett stormande hav. Men det viktiga kanske är att bevara det inre barnet och ha förmågan att kunna blunda och se det som var.

Men att återse platser från förr oroar mig inte längre. Tvärtom. Det lugnar. Det finns en dörr till det skedda. Och att bakom den finns verkligen min egen förflutenhet, frusen, orörlig, orubblig; visserligen onåbar i sin helhet men ändå på något vis där, väntande, inne i mig, omöjlig att förlora.

I alla fall på den här sidan döden – eller förnuftet.

I was so much older then, I’m younger then that now….

Ögonblicket kommer som en snigel och försvinner som en blixt. Det mesta talar för att vi redan passerat detta ögonblick. Åtminstone för i år. Tänk på det nu när det snart är dags för midsommar i Solna. Den här kvällen är nämligen en sällan skådad gäst.

Många skulle kanske hävda att det finns få platser som är sämre lämpade än Solna när det kommer till att uppleva våren, men du och jag vet att det finns ingen bättre plats. Det där ljuset. Det blå ljuset som bara finns där just när solen är på väg att gå ner. Gatubelysningen har inte tänts ännu, knopparna på björkarna är motvilliga och dagisungarna har fortfarande overaller. Just en sådan tidig kväll är som gjord för en promenad i Solnas hjärta.

Tottvägen. Från Råstasjön uppför backen och förbi alla de hus som alltid legat där. Åtminstone så länge jag levt. Först förbi Kennet och Pia Elofssons hus, Kennet som av någon outgrundlig anledning kallades för Saftbjörnen. Sedan Britt Grevérs hus, Lasse Klintmalms, Åsa, Mats och Hans-Erik Holmqvists, Kyrkoherdebostaden där Claes Ivarsson och hans syster Malena Ivarsson (jo, just hon) växte upp. Jag stannar upp en stund utanför Råsunda Hembageri. Tiden står alldeles stilla och jag blundar och koncentrerar mig hårt för att komma ihåg vad han hette, den där killen som bodde i den enorma villan mitt emot bageriet; Danne Johnels, Snejken förstås. Han och ingen annan.
Jag går in på bakgården bakom Östervägen 25. I tjugofemman bodde Mage och jag har ingen aning om hur många fester jag varit på, högt däruppe på femte våningen där Erka, Uncas, Eva Svensson, Peppe, Linkan, Tompa och många andra var stamgäster. Jag sätter mig på en bänk och tycker mig nästan höra ”Father of day” med Manfred Manns Earthband där uppifrån. Eller är det Pugh som spelar ”Storseglet”? Nej, det är nog Doors och ”Hello I love you” trots allt.
När jag sitter där kommer jag på mig själv med att vänta på att Kalla skall komma – på kryckor förstås – men han har ju varit död i många år, kanske är musiken också till honom. Och om Jim Morrison varit i livet hade han fyllt 74 i år, men nu dog han och förblir 28 för alltid.
Det är alltså en sådan där kväll som man får uppleva bara i Råsunda och bara några få gånger per år. Först en varm dag, sedan en kyligare kväll som gör luften nästan blå. De flesta stannar inomhus som om de vore lite oroliga för att bli överraskade av en plötslig snöstorm, men inte ens dammet lyfter från marken och allt står still. Tystnaden nära mig blir bara mer markant och påtaglig av de ljud som hörs långt borta. De markerar att det finns tystnad och stör inte alls utan försvinner bortåt Udden.
Jag tänker på Camilla som skrivit på Facebook om Råsunda och hur hon njuter av att vara där. Jag förstår hennes känsla tror jag. Dessa gamla stenhus i Slottet, de rackigt byggda kåkarna på Östervägen, träden som kommer upp ur marken på ställen där träd inte borde kunna komma upp, buskage, bakgårdar, de omfamnar mig på något konstigt sätt. Att minnas allt jag kan minnas, människor och situationer, mina besvikelser, min glädje och så inte minst de döda… det känns som att gå bakåt. En sorts mental moonwalk in i en trygghet som bara finns där i det förflutna. Det ser ut som om jag går framåt men…

Jag vet att jag snart skall vända om, hemåt, till det som nu är hemma. Men en stor bit av mitt hjärta kommer alltid att finnas kvar där. På Höstvägen. På Bergstigen. På Klippgatan. Robert Zimmermann som i Bob Dylans skepnad som vanligt levererar de svar jag behöver för att komma till ro. ”I was so much older then. I’m younger then that now.”
Byrds visserligen, men ändå.

bajsmysteriet på Dalvägen

För väldigt länge sedan, mer än fyrtio år sedan, kunde man få jobb utan att ha en masters-examen och utan att känna en HR-chef. Sommarjobben växte på träd och trivdes man inte med det ena så bytte man till ett annat. Länge sedan nu som sagt. För det här var på den tiden då det mesta lönade sig trots att man hade anställda medarbetare och innan amerikanskt bottom-line-management gjort sitt stora intåg och där de som ägnade sig åt head count med påföljande nedskärningar blev den nya tidens bödlar och hjältar.

I väntan på att få rycka in vid Kgl. Svea Livgarde och i luckan mellan mellan gymnasiet och armén behövde jag ett jobb. Jag hade drabbats av insikten om att jag faktiskt inte hade sommarlov utan faktiskt var arbetslös. Jag hittade ett jobb som lagerarbetare på Berec Batterier nere på Dalvägen och där fick man veta att man levde. Tidiga mornar, tungt som fan men samtidigt väldigt roligt och nyttigt.

Lagerförman var Yngve Askinger, brorsa till Lennart ”Pluntan” Askinger som lirade i AIK 1946 – 55. Dessutom fanns där Hasse Michaelsson som pluggade till arkitekt på kvällarna och Hacke som aldrig kallades för något annat än Hacke. Det stod till och med Hacke på hans lönekuvert. Detta var på den tid då bankkontoren hade riktiga pengar och till och med snorungar som jag hade checkhäfte.

Nåväl, en av de första dagarna jag jobbade på Berec kom en enorm container från fabriken i England. 19,5 ton batterier förpackade i lådor på omkring 30 kilo styck. Nu skulle man kunna tro att de 650 lådorna låg på pallar så att vi lugnt och fint kunder dra ut dem med de handtruckar vi hade, men icke så. Stuverifacket i England var måna om sina gubbars arbetstillfällen och krävde att alltsammans skulle lastas i som som styckegods, för hand, vilket innebar att samma metod måste tillämpas vid lossningen. Jag och Hasse hade lite att stå i om man säger så. Det var tur att vi hade nära till Råsunda Bryggeri som låg som grannar till oss. Vi lånade 30 spänn av Yngve och köpte en blandad back småläsk. Lagom till lunch hade Hacke hämtat mackor från Olgas på Solnavägen och efter en kort lunch var både mackor och läsk slut men på något sätt lyckades vi slutföra lossningen.Jag tog mod till mig och sade; ”Jaha. Och en sån här container kommer varje dag?” Nej, det gjorde den inte förstås, bara tre gånger i veckan, sällan oftare än så. Fotbollsträningen den kvällen var nog inte den tempostarkaste jag gjort.

Nästa dag var det inte lätt att komma ur sängen, men det gick. Väl tillbaka på Berec expedierade vi order och pysslade med lagersaldon som aldrig stämde. På förmiddagen anlände ett gäng byggnadsarbetare som skulle bygga om en lokal i grannfastigheten och det enda de saknade var sin byggfutt och sina toaletter. Vi lånade välvilligt ut våra toaletter inne på lagret vilket gubbarna var mycket tacksamma för, det var bara en av dem som fnyste och hävdade att han varit fallskärmsjägare och att sådana inte behövde skithus på samma sätt som vissa fröknar i hans arbetslag. Sådant kunde man klara själv och med mer rejäla tag tyckte han. Snart nog blev det dags för honom att göra slag i saken och han sökte upp ett plank att luta sig emot och trodde säkert att han var osynlig där i sitt ensamma majestät. Till saken hör att den nedersta plankan i planket var borta och Hacke kunde inte låta bli att gripa detta gyllene tillfälle. Försiktigt smög han in en asfaltsskovel genom planket och under den skitande fallskärmsjägaren och när denne var färdig drog han lika försiktigt ut skoveln och försvann.

Jag bara inte riktigt föreställa mig hur det känns när man vänder sig om för att beskåda resultatet av en sådan sittning och där finns… ingenting. Nada! Noll! Zip! Zero!
Först såg han vantrogen ut. Sedan förvirrad. Sedan började han skaka sin byxor och kalsonger i den desperata jakten på de synliga bevisen på vad han känt. Vi skrattade så att vi grät inne i tryggheten på lagret och ingick en ed på aldrig yppa ord om vad som hänt. Och såvitt jag vet kan det mycket väl, än idag, sitta en f.d. byggnadsarbetare någonstans i Sverige och fundera på vart alltsammans tog vägen.

 

jakt och fiske i Råsunda

Lite om jakt och fiske i Råsunda.

 

Solna blir allt mer urbaniserat och förtätningen av bebyggelsen, den ökande genomfartstrafiken och det till synes omättliga behovet av kontorslokaler sätter sina spår. Allt detta framåtskridande har dock sitt pris i form av förlorade barndomsminnen. Om du är en av alla de ungar som iförda elastabyxor, pjäxor och anorak som på 60-talet fick följa med mor och far till vildmarken i Hallonbergen för att åka skidor så vet du vad jag menar. Nu var ju det alpina livet där som bäst i klass med vad dagens barn får uppleva när de åker till Kungsberget, något Val d’ Isere var det aldrig.

Men detta är ett extremt exempel. I mikroperspektivet handlar det mer om de där skogsdungarna och bergknallarna som blev över när Erik Sandbergsgatan, Tvärvägen, Virebergsvägen och Östervägen var färdigbyggda. Bakom Råsundavägen 160 ligger en liten knalle av det slag jag talar om. Vi lekte mycket där när jag var liten, till stor del beroende på att syrran och jag var dagbarn som familjen Bengtsson i 162:an. Jag, syrran och syskonen Bengtsson, Håkan och Britt-Marie tillbringade ganska mycket tid där i Klippiga Bergen, Fantomens djungel, spökskogen eller vilken lekfull dimension det än kunde vara som tillsattes till en bergknalle, några tallar samt några buskage av okänd art.

Jag kommer att tänka på allt detta när jag på TV ser en interiör, filmad på 60-talet hemma hos en äldre dam som skulle kunna ha varit min mormor. På väggen hänger en korsstygnsbroderad bonad med texten;

Lyser icke själfva gräset grönast på den tufva du lekt som barn?

Jo, så är det nog även om jag aldrig skulle drömt om att hålla med om devisen när jag var liten. För som ung längtar man till att vidga sina vyer, se och uppleva nya saker och efter att i förlängningen upptäcka sig själv. För egen del njuter jag mycket av att resa och av att se nya platser. Men det är länge sedan jag trodde att resorna och avståndet till hemmet var avgörande för min lycka. Att tro det är väl ungefär som att tro på att hunden blir friare om kopplet är en meter längre. Det ökar aktionsradien men ändrar inget av det grundläggande.

Alltså kunde Råsunda vara precis den vildmark som vi nu drömmer om att få komma till. Vi skitungar hade dock lite skilda sätt att närma oss naturen. En av dem som tog för sig av vad som fanns i form av naturresurser var Unne Larsson. Unne bodde på Lövgatan, spelade fotboll i Hagalund och var en allmänt vettig unge. Dessutom kunde han fiska. Sägnen säger att Unne en dag begav sig ner till Råstasjön utrustad med kastspö och kniv och att han återvände i triumf upp till Krönet släpandes på en åttakilos gädda. Det finns väl en del som talar för att gäddan ökat i vikt, lite i taget, för varje gång historien berättats, men stor var den. Dessutom var den ful. Dåtidens ungar hade lite födgeni och på tips från Gudda (vem annars) begav sig Unne till Restaurang Fredman för att sälja sin fångst. Han återvände till parken med 80: – och genast gick alla hem för att hämta krokar, linor, flöten, knivar och håvar. I det läget var vi inte alls främmande för lite rovfiske i Råstasjön, Lötsjön eller ens i Schaidas (alltså Skithusån). Men så vitt jag minns kammade vi noll. Och tur var väl det, jag personligen hade nog aldrig vågat dra upp en gädda och ännu mindre ta livet av den i det läget. Gäddor ser nämligen jävligt lömska och ondskefulla ut, särskilt när de som Unnes är fullvuxna.

Än idag skulle jag aldrig drömma om att laga eller beställa gädd-queneller. Inte ens om Fredman hade dem på menyn.

Tänk på döden.

Det händer väldigt sällan, men det händer trots allt. Jag sover lugnt, det är inga mardrömmar som kommer till mig. Det är stilla och lite sorgligt bara.

Jag drömmer nämligen om några av alla de människor som jag känt men som nu är döda. Vartefter åren gått har de av lätt insedda skäl blivit fler och fler och om vissa kan man nog säga att deras död kom naturligt, som en logisk följd av hög ålder och att de var färdiga med sin jordevandring. Det betyder förstås inte att deras anhöriga inte saknar dem fortfarande och att det inte var tungt att förlora dem. Sorgen är ju personlig och kan egentligen inte delas ej heller förstås på riktigt av oss andra.

Men mest drabbande är det ju när unga människor dör och försvinner. När inte ens chansen att stöta på dem på Gotlandsfärjan eller i kön till ett café på Arlanda finns kvar. (Du vet, det där vanliga sätten att springa ihop med gamla klasskompisar.) Om just dessa människor drömmer jag ibland och jag gör det fast jag egentligen inte haft så starka band till dem. De fanns där och så plötsligt var de borta. Kanske har drömmandet att göra med att jag har svårt att stå ut med tanken att människor blir bortglömda? För det blir vi ju till slut.

Det finns en magisk gräns, oklar var, när en död människa övergår till att bli ett intressant skelett. Efter 500år kanske? Eller räcker det med 200? Kanske är det samma sak här som hävdas också annars om de döda, så länge någon minns dem så är de inte borta? Så länge någon minns dem så hamnar de inte på museum?

Så kanske drömmer jag för att försöka bidra till att de inte skall försvinna in i glömskan? Jag tror inte att det kommer att hända under min livstid att de blir bortglömda, men tänk om…

Åsa Jaldén, Annelie Hjelmborn, Affe Sörestam och Ankan Börjesson kom till mig i natt hur som helst. Alla fyra, fast inte samtidigt. Inte för att berätta något eller för att skrämma mig, kanske kom de bara för att hjälpa mig lite med min rädsla för att de skall glömmas bort?

Vem kommer till dig?

(Bilden ovan är ingången till kyrkogården i underbart vackra Mollösund på Orust där en del av mitt hjärta alltid kommer att finnas.)

ugglan och styckmordet

En stad definieras till stor del av sina personligheter. Då tänker jag kanske inte främst på dem som skulle få göra handavtryck i cementen på ett tänkt ”Walk of Fame” i sina kapaciteter av poeter, fotbollsspelare, skådespelare eller kändisar ur näringslivet.

De folkliga personligheterna har inga museer, inga pretentiösa sällskap för att vårda deras namn och minne och deras gärningar är inte alltid av den kalibern att de blir ihågkomna för godhet, kärlek och avgörande mål på Råsunda. Men de finns där i det folkliga medvetandet, mer eller mindre påtagliga och med historier kring sina personer som faktiskt blir bättre för varje gång de berättas. Indianskan, Emil Örn, Skägget, Finken, Kickas, Anna-Gegga och många fler är namn som de flesta fyrtio-, femtio- och sextiotalister uppvuxna i Solna känner igen. Vi känner dem genom deras respektive rykten men har egentligen ingen aning om hur deras liv såg ut. Inte om hur det kändes, vad som gjorde dem glada, vad som var deras rädslor och minst av allt hur det kändes att få höra ”Spring! Anna-Gegga kommer!” så fort hon visade sig ute.

En profil som jag fruktar är på väg att falla i glömska är ”Ugglan”. Med flit avstår jag från att beskriva några detaljer om hans person, geografiska placering och annat som skulle kunna göra att en anhörig skulle få läsa om sin pappa eller morfar utan att vilja det.

Nåväl, så mycket kan väl sägas som att Ugglan bodde i Råsunda, hade sett bättre dagar och att oavsett graden av alkoholintag så förblev han en gentleman. En luggsliten och lite vinglig gentleman visserligen, men med en tillkämpad värdighet som ingen rådde på. I ett annat och bättre liv hade Ugglan varit verksam som konservator och arbetat med att stoppa upp de djur som befolkar montrarna på vissa av våra museer. Det jobbet hade han mist och eftersom han blivit pensionär nyligen så hade han nu alla möjligheter att lugnt och stilla kröka ihjäl sig i sin lilla etta.

Det hände att han fick extraknäck då vissa jägare ville ha sina jakttroféer bevarade för samtiden. I dessa lägen fick hans lilla krypin fungera som ateljé (eller vad en konservator nu kan tänkas kalla sin verkstad för) och det kan inte ha varit alldeles problemfritt med tanke på verksamhetens karaktär. Kombon slaktavfall och kemikalier är inget att pyssla med i ett hyreshus får jag för mig.

En dag när Ugglan var upptagen med ett uppstoppningsuppdrag kom han plötsligt på att han lovat en av sina kumpaner att följa med denne till Åland. Han blev uppmärksam på detta först när en taxi tutade nere på gatan och hans gode vän gormade om att; ”NU ÄR DET BRÅDIS!” Ugglan snabbstädade, dvs. han stoppade tarmar, övriga inälvor och vad som nu kunde tänkas ha blivit kvar av det arma djuret i en påse, stoppade på sig plånboken och begav sig ut trapphuset. Tyvärr var påsen tillverkad av papper och kom från EPA i Solna Centrum. Den klarade helt enkelt inte av att hålla kvar innehållet, botten gick ur och hela rasket föll, rann, ut i trappan.

Ugglan, som inte heller i normala fall var någon stor talang på städningens område, tyckte att det var bättre att fly än att illa skura. Så han kastade sig in i taxin och snart satt han i baren på Ålandsbåten och lyckades glömma incidenten. Lugnet härskade en liten stund i det blodiga trapphuset, men så fort en av de små damerna som bodde där skulle ner till Kronlaxen för att köpa strömming gick allt från idyll till kaos på trettio sekunder. Polis, ambulans, brandkår och Dagens Nyheter tillkallades och ganska snart stod alla traktens boende ute på gatan för att får vara i närheten av en riktig sensation;
”STYCKMORD I RÅSUNDA!!!”

Faktum är att det var fullt pådrag ända fram till dess att man kunde skaka fram en vettig patolog som konstaterade att det var frågan om resterna av ett dött djur. Efter några vittnesförhör med grannarna kunde polisen lägga ihop bitarna i det pussel som från början sett så lovande ut. Alltsammans reducerades till en anmälan riktad till Hälsovårdsnämnden som för övrigt agerade mot en monumentalt bakfull Ugglan när denne återvände från Mariehamn, Värtan och avslutningsvis från Fredmans. Han blev vid vite förbjuden att hysa döda och vilda djur i lägenheten. Gåtan är väl hur ett djur kan vara vilt i dött tillstånd samt om domen innebar att Ugglan förbjöds att ha Bullen Pilsnerkorv hemma också?

Något år senare dog Ugglan, oklart av vad, men hos de riktigt gamla och hos dem som inte fått höra sanningen lever minnet av styckmordet i Råsunda vidare.

det är inte generalrepet – det är livet

Bland dem jag växte upp med finns säkert ganska många som inte minns sin barn- och ungdom som ett pärlband av sommarlov, badbussar, diskokvällar på Stadiongården, lördagshippor och middag på Korv-Ingvar. Bara allt för många blev mobbade, osedda, förminskade, utkonkurrerade, marginaliserade och trampade på. Lika säker är jag på att jag själv deltagit i allt detta och varit tyst fler gånger än jag borde ha sagt ”lägg av!” Jag tänker ganska ofta på hur de som var värst utsatta orkade, vad det gjorde med dem och hur de lever idag?

Frågorna är många. Lärde jag mig något? Det kan jag bara hoppas på.
Min vackra fru och jag har under våra 14 år tillsammans lyckats hålla liv i en tradition som blivit allt mer viktig för oss; den att var sjätte månad slå oss ner och ställa varandra frågan; ”Vad skall vi ha varandra till?” Det har hjälpt oss mycket. Kanske skulle vi ställa oss samma fråga när det kommer till våra vänner?

Det som är gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det är vad vi gör nu som är betydelsefullt, det är inte för sent att visa vänlighet, respekt och villighet att lyssna. Inte ens gentemot dem som vi av skuldkänslor helst skulle vilja undvika. Det är kanske en jobbig men trösterik  tanke.

Jag är en lycklig människa. Det är inte samma sak som att jag i alla lägen är befriad från alla de problem som från tid till annan fördystrar allas våra liv. Under sämre perioder i livet, sådana har funnits nämligen, tro mig – så har jag frågat mig; Vad var det som hände? När blev det fel? Dessbättre har dessa solitära terapisessioner inte varat under några längre perioder. Tillåter man att det händer så kan man bara allt för lätt hamna i steg 3 nämligen.

Såhär tänker jag. Det första steget består av att jag reflekterar över vad som hänt. I steg två kan jag grubbla en del på det och sedan i steg tre älta samma elände till jag själv eller min omvärld tröttnar. Jag har ibland haft anledning att ställa mig själv frågan; ”Vill du bara älta det här eller vill du faktiskt göra något åt det?” Lyckas man då verkligen göra något åt saken så känns det bättre, livet har en tendens att belöna att vi agerar nämligen. Visst, det kan bli fel, vi fattar beslut som visar sig vara uppåt väggarna, men detta går ju att rätta till. Den tid som går när vi ältar får vi däremot aldrig igen.

Dessutom blir jag tröttare av saker jag inte gjort än utav det som jag faktiskt gör. Och då menar jag den där negativa tröttheten där jag bara vill somna ifrån mina självförebråelser.

När man har gjort så mycket dumt som jag har gjort så är det viktigaste av allt att kunna förlåta sig själv. Det finns en väldig kraft i förlåtelse tror jag. Inte minst när det kommer till relationerna till våra medmänniskor. Livet är för kort för att döma någon till straffet att jag går omkring och hatar någon. Jag skall inte behöva kräva att vederbörande kommer krypande på knä och ber om förlåtelse för att jag skall kunna utfärda ett nådigt ”förlåt”. Jag skall förlåta för min egen skull, för att slippa bära på känslor som hat, avsky och ilska. Är det gammalt elände så blir det ännu viktigare, det finns ju en möjlighet att den person som är föremålet för min ilska inte tänker på mig alls längre. Det vore ju bara dumt att vara uppfylld av hat mot någon som inte ens ägnar mig en tanke och som inte gjort det på många år.

Men det är svårt att inte älta att de rev Råsunda. Jag är ju vare sig Jesus, Buddha, Muhammed eller Dalai Lama när allt kommer omkring.

anyone for landbandy?

Jag drömmer en hel del nuförtiden, vilket inte är helt problemfritt. Under ett ögonblick vars längd jag inte har en aning om befinner jag mig nämligen i ett tillstånd där jag vet att jag drömmer men ändå fastnar i den känsla som drömmen framkallar.

Match på plaskis i Granliden. Överst från vänster;

 

 

Johan Versteegh, Megge Enholm, Dennis Larsson, Bernt Cedergren. Mellanraden från vänster; Nippe Norman, Acke Ahl, Larsa Lindblad, Jocke Johansson, Janne Nilsson. Liggande; Håkan Otto Jonsson, Stene Selander

I natt var jag tillbaka på Erik Sandbergsgatan, det var vinter och kallt. Dessutom var det kväll och dag om vartannat och eftersom jag hade pjäxor, elastabyxor, anorak, lovikkavantar och mössa så gissar jag att jag var elva år. I drömmen var det jag, Tusse Hedberg, Janne Pettersson, Dallas, Åke Wallin, Punky och en hel hord skitungar som bar vatten i hinkar från källaren i 23:an och bort till Sand Siro, Sandstadion. Vattnet i kombination med kylan och rätt mängd snö skulle alltså bli det perfekta underlaget för landbandy. De som fascineras av hur de forna Egypten kunde åstadkomma något som pyramiderna med de primitiva redskap som stod till buds borde ha varit på plats för att beskåda vad människan (i detta fall inte ens fullvuxna exemplar) är kapabla till.

Planen var stor, mycket större än dagens plan vars mått är förtätningens fel och på vilken det inte ens går att spela ”engång” på riktigt. Det var alltså en förfärlig massa hinkar som skulle bäras och det tog också en evig tid. Men, givet att minusgraderna höll i sig så fanns snart det perfekta underlaget på plats. Målburar tillverkades antingen i slöjden hos magister Särkijärvi i Ekensberg eller hos magister Lövgren i Råsunda och detta trots att dessa hade lite svårt att se den pedagogiska vinsten med detta. Jag tror att de gillade läget när de för en gångs skull fick se lite entusiasm bland sina lärjungar. Klubborna kunde se ut hur som helst, bollen var alltid densamma, en tennisboll med mycket ludd på och som när den blev våt frös till en isklump. Faktum är att man kunde bli tidigare vald om man hade en bra klubba. Nere på Granliden vid Förrådsgatan fanns en kille som enligt ryktet hade en trimmad Uppsala-Nilsson bandyklubba på vilken han tagit bort det flätade lädret och issot, tejpat dit tio femöringar och satt tillbaka issot och lädret. Hans skott blev därmed tyngre och hårdare, en målvakt iklädd skydd som blivit över när Råsunda/Vireberg rensade sin skrubb var dödens lammunge när han sköt. Därför körde vi med allehanda udda bandyklubbor, avsågade hockeyklubbor av märket Checking köpta på Domus i Solna C eller vad som nu fanns till hands. Men inga trimmade Uppsala-Nilsson.

Eftersom vi på Krönet var så fulla av omdöme och kärlek till våra medmänniskor så förbjöds den typen av klubba. (På sommaren var det heller inte tillåtet att spela i råpjuck. Ett hopslag där den ene bar ett par Top Man City och den andre ett par Adidas Biafra hade varit katastrof.)

När vi blev lite äldre spelade vi inomhus, utan skydd och skor, men med bandyklubbor och tennisboll inne på Stadiongården. Jag har ett par tår som fortfarande bär spår efter vad som hände där.

Men det konstiga är att när jag vaknar så kan jag fortfarande känna doften av mina målvaktsbyxor för utomhusbruk. Kasserade av Råsunda/Vireberg, tillverkade i manchestertyg med obefintlig stoppning och med hårda bakelitplattor insydda som enda skydd. Inte förrän jag sitter på tunnelbanan vid Slussen försvinner doften. Men jag kan fortfarande känna hur ont det gjorde att rädda ett skott med låret. Nästan lika ont som att få en Nissebydank i nacken eller tolle av Pruttläpp. Eller har jag drömt det?

deja vu

Jag tror att jag är alldeles för upptagen med att försöka minnas. Minnas allt mellan himmel och jord och eftersom jag blivit utrustad med en inre hårddisk på cirkus 100 terabyte så blir det då och då drabbande och jobbigt. Det händer att jag kommer att tänka på människor jag saknar, levande eller döda, att jag längtar till platser som inte finns kvar eller som jag bara inte kommit mig för att besöka.

Jag har skrivit om det förr, hur insatserna ökar för varje år som går när jag försöker återvända till något som en gång varit mitt, eller som jag åtminstone varit delaktig i. I somras, mitt under Almedalsveckan lämnade jag och tre kollegor Visby för att ge oss ut på Gotland och se något annat än PR-byråernas mässmontrar.

Vi for till min barndoms Slite. Cementfabriken, semesterbyn, havet, Enholmen, Mac Pizza (f.d. Olles Grill) och så den cementbelagda Storgatan låg kvar. Ett återvändande som bekräftade minnesbilderna av barndomens somrar. När jag stod upp på Lotsbacken och blundade var det 1968 igen. Det var salta bad, smultron, tång, rökt flundra och fiskeutflykter till S:t Olofsholm i pappas Saab som visades i min inre biograf.  Jag kände en stor tacksamhet över att inte bara ha fått vara med om detta utan också att kunna minnas känslan. Pappa är död sedan 15 år och ni som känner mig vet att jag har svårt för det där med anden i glaset, spökjakter på TV 4 och annat trams, men i den stunden var pappa där.

 

 

Hemma i Landskrona finns ”landshövdingehus” av samma typ som förekommer flitigt i Göteborg. Under en minst sagt kaotisk period av mitt liv bodde jag i just ett sådant hus. När vi, Abbe och jag, flyttade in var det sommar. Skilsmässan var ett faktum och jag försökte orientera utan att ha vare sig karta eller kompass. Faktum är att jag inte ens visste vilken skog jag var i. Min Göteborgska vänner hade berättat att jag skulle bo i Majorna och att där bodde allt från arbetslösa gatucirkusartister, hippies, organiserade militanta antirasister samt skådespelaren Roland Janzon och lite annat löst folk. Med andra ord, jag var i det läget som gjord för att bo där. Lägenheten var möblerad och Abbe och jag tog oss an matlagningen. Köttbullar med Gammeldags Idealmakaroner och en flaska Heinz fick det bli. Bor man i ett Landshövdingehus och har en bakgård där alla skitungar spelar fotboll, piskställningen står oanvänd och där solen strålar ner så måste man äta utomhus. Det gjorde vi också. Efter fem minuter fick vi sällskap av två unga kvinnor, båda påklädda i flera lager av mystiska batikkläder och med korta pagefrisyrer med lugg a la mattfrans. De presenterade sig som Olga och Fideli och berättade att de ingick i ett lesbiskt konstnärskollektiv som hade ateljé i den nedlagda mjölkaffären i huset. Och solen sken på den gamla träporten som någon hade bemödat sig att karva ut på konstnärligt vis långt innan allt blev aluminiumprofiler och krossäkert glas.

Varje gång jag går förbi husen hemma i Landskrona tänker jag på den eftermiddagen då jag och Abbe landade på Såggatan i Göteborg och fick våra fördomar upphöjda till erfarenheter.

Så finns det platser som gör alldeles för ont. Jag försöker glömma dem, eller åtminstone bearbeta de minnen av dem jag har. Råsunda Fotbollsstadion, eller snarare förlusten av den gjorde mig länge bara jävligt arg. Nu är det mer en tomhet och en djup saknad som drabbar mig när jag någon gång försöker ta mig igen det helt obegripliga kaos som Frösundaleden blivit.

En vän som har en särskilt sorglig dag idag är Malin som ju för två år sedan förlorade sin pappa. Visst är det sorgligt men jag tror ändå att när Malin längst inne, när hon blundar, kan känna precis samma glädje över att Perre fortfarande är närvarande på så många sätt i hennes liv. En dag är vi alla borta och då skall ungarna klara sig själva. Det bästa vi kan ge dem är goda minnen av oss. Inte arv och pengar inte smycken, konst och annat som ändå är förgängligt. För ger vi barnen goda minnen är det också ett tecken på att vi levt bra liv och att inget var förgäves.

att återvända

Hemma i Landskrona, jag tänker faktiskt så fastän jag är så mycket Solnatattare man kan bli, hemma i Landskrona har jag hittat en del av allt det jag kommit att sakna i takt med att Solna blivit allt mer modärnt och jag själv allt mer hamnat på tvärs mot samtiden. Det skulle antagligen gå att få ihop någon sorts kulturantropologisk essä kring detta men eftersom känslor allt som oftast kommer i vågor eller impulser kan de bara beskrivas fragmentariskt. Därav detta lilla experiment.

Skocity. En varm sommardag när det just gått upp för morsan att det snart är sommarlov. Jeans från Lasso, t-shirt som farsan fått på Esso med en tiger på och texten ”En tiger i tanken.” Eftersom jag just slitit ut ännu ett par Tretorn, mörkblåa med brun sula, och vi snart skall åka till Gotland är det dags för mer rejäla tag.

Det är en sån där hallon-igloo-sommardag som man tar för given när den är där men som knappt går att förstå i mars. Popplarna vid korsningen med Vintervägen har ännu inte ätit sig ner till vattenledningarna, de är relativt nyplanterade eftersom det bara är några år sedan spårvägsrälsen revs upp. Popplarnas rasslande löv går att höra i vinden. Fler bilar är det inte på Råsundavägen, bara när en 511:ans buss med delad bakruta kör förbi går det att få en aning om vad som komma skall. Men än så länge är det tyst.

Morsans uppfattning om vad som är att betrakta som rejäla tag när det gäller skor är i mina ögon helt världsfrånvänd och fel. Rågummisandaler? Hur fan skall det gå till att spela fotboll i sandaler uppe på Sandstadion, Krönet, Erik Sandbergsgatan iförd skor som släpper in grus? Men det kunde ha varit värre. Om morsan insisterat på att jag skulle ha haft någon sorts kraftiga promenadskor, något som säkert låg i farans riktning framåt höstkanten, så hade jag kunnat glömma allt vad fotboll hette. Hade man ”råpjuck” så fick man inte vara med och dela och så var det med det. Men sandaler blev det. Praktiskt, luftigt och svalt och de var dessutom intill förväxling lika dem som Niklas och Johan hade i Saltkråkan. Mesarna. Tjejtjusarna. Som inte spelade fotboll. Jävla Pepplon.

Nu blev det trots allt bara en match med sandalerna påtagna. Efter en eftermiddag på Sand Siro där jag tvingades tömma grus ur sandalerna ett oräkneligt antal gånger återvände jag hem för att äta middag. När morsan fick se mina före detta ljusblå najlon-strumpor… Ja, jag kan väl säga att hon inte jublade ikapp med dagens ”HEJ Å HÅ SMUTS ÄR BRA FÖR JAG HAR VIA”-morsor precis. Så farsan fick köpa ett par Tretorn dagen efter. Sandalerna följde med till Gotland och gjorde tjänst där till full belåtenhet.

Jag undrar hur många kilo gummi som nötts bort där på grusplanen vid Krönet? Bempa Rindlert, Tella Björk, Hasse Groth, Leffe Bykan, Broppa, Punky, Järva, Hasse Goffe, Runge, Läx-Olle, Dallas, Inge W, Tusse, Kitte, Prosten, Lillis, Tommy Gypple, Gudda, Krille Eklund, Sölve, Burtan och femhundra andra gossar med femhundra förtvivlade mödrar som slet med skoinköp och tvättstugor… tanken är drabbande.

Men Landskrona då? Jo där finns nämligen fortfarande skoaffärer som inte ingår i en kedja. Små ägarledda butiker där jag ger mig fan på att det går att hitta rågummisandaler längst in på lagret. Det finns en cykelaffär som heter Göta. City-Basaren har resårband, en miljon olika knappar och skyltar med tant-trosor som skulle funka som spinnacker på en Omega 42.  På Tycho Brahe, den lokala puben serveras Toast med sallad, ägg och bacon för 40:-. Bussarna heter 1,2,3,4 och 5 men ingen har delad bakruta, det vore att ta i.

Här känner jag mig hemma. I en stad där skoaffärerna inte har öppet på söndagar. Långt från Mall of Scandinavia och närmare Stråket för femtio år sedan känns asfalten likadan, lika mjukt doftande nylagd som när morsan och jag gick förbi Himberts Skjortor på väg till Skocity för att sommarrusta. Jag är tillbaka i Solna men ändå inte.