I was so much older then, I’m younger then that now….

Ögonblicket kommer som en snigel och försvinner som en blixt. Det mesta talar för att vi redan passerat detta ögonblick. Åtminstone för i år. Tänk på det nu när det snart är dags för midsommar i Solna. Den här kvällen är nämligen en sällan skådad gäst.

Många skulle kanske hävda att det finns få platser som är sämre lämpade än Solna när det kommer till att uppleva våren, men du och jag vet att det finns ingen bättre plats. Det där ljuset. Det blå ljuset som bara finns där just när solen är på väg att gå ner. Gatubelysningen har inte tänts ännu, knopparna på björkarna är motvilliga och dagisungarna har fortfarande overaller. Just en sådan tidig kväll är som gjord för en promenad i Solnas hjärta.

Tottvägen. Från Råstasjön uppför backen och förbi alla de hus som alltid legat där. Åtminstone så länge jag levt. Först förbi Kennet och Pia Elofssons hus, Kennet som av någon outgrundlig anledning kallades för Saftbjörnen. Sedan Britt Grevérs hus, Lasse Klintmalms, Åsa, Mats och Hans-Erik Holmqvists, Kyrkoherdebostaden där Claes Ivarsson och hans syster Malena Ivarsson (jo, just hon) växte upp. Jag stannar upp en stund utanför Råsunda Hembageri. Tiden står alldeles stilla och jag blundar och koncentrerar mig hårt för att komma ihåg vad han hette, den där killen som bodde i den enorma villan mitt emot bageriet; Danne Johnels, Snejken förstås. Han och ingen annan.
Jag går in på bakgården bakom Östervägen 25. I tjugofemman bodde Mage och jag har ingen aning om hur många fester jag varit på, högt däruppe på femte våningen där Erka, Uncas, Eva Svensson, Peppe, Linkan, Tompa och många andra var stamgäster. Jag sätter mig på en bänk och tycker mig nästan höra ”Father of day” med Manfred Manns Earthband där uppifrån. Eller är det Pugh som spelar ”Storseglet”? Nej, det är nog Doors och ”Hello I love you” trots allt.
När jag sitter där kommer jag på mig själv med att vänta på att Kalla skall komma – på kryckor förstås – men han har ju varit död i många år, kanske är musiken också till honom. Och om Jim Morrison varit i livet hade han fyllt 74 i år, men nu dog han och förblir 28 för alltid.
Det är alltså en sådan där kväll som man får uppleva bara i Råsunda och bara några få gånger per år. Först en varm dag, sedan en kyligare kväll som gör luften nästan blå. De flesta stannar inomhus som om de vore lite oroliga för att bli överraskade av en plötslig snöstorm, men inte ens dammet lyfter från marken och allt står still. Tystnaden nära mig blir bara mer markant och påtaglig av de ljud som hörs långt borta. De markerar att det finns tystnad och stör inte alls utan försvinner bortåt Udden.
Jag tänker på Camilla som skrivit på Facebook om Råsunda och hur hon njuter av att vara där. Jag förstår hennes känsla tror jag. Dessa gamla stenhus i Slottet, de rackigt byggda kåkarna på Östervägen, träden som kommer upp ur marken på ställen där träd inte borde kunna komma upp, buskage, bakgårdar, de omfamnar mig på något konstigt sätt. Att minnas allt jag kan minnas, människor och situationer, mina besvikelser, min glädje och så inte minst de döda… det känns som att gå bakåt. En sorts mental moonwalk in i en trygghet som bara finns där i det förflutna. Det ser ut som om jag går framåt men…

Jag vet att jag snart skall vända om, hemåt, till det som nu är hemma. Men en stor bit av mitt hjärta kommer alltid att finnas kvar där. På Höstvägen. På Bergstigen. På Klippgatan. Robert Zimmermann som i Bob Dylans skepnad som vanligt levererar de svar jag behöver för att komma till ro. ”I was so much older then. I’m younger then that now.”
Byrds visserligen, men ändå.