greed does not work!

Det är för jävligt att vara människa och privatperson. Mycket sällan har man något att skylla på och de gånger man har det kommar man inte undan ändå.

De männisor som haft en mer än lovligt lättsinnig inställning till den egna ekonomin, trott på löften som att ”allt du lånar till går upp i värde” och som villigt och glatt betalat räntor, uppläggningsavgifter, courtage, administrationstillägg, mäklararvoden, insättningsavgifter, uttagsavgifter och skatt; Räcker det inte nu?

I motsats till bankerna kan vi inte gå till regeringen och säga; Tråkig historia detta men om inte hela systemet skall kollapsa så måste vi bara få påpeka att ett stimulanspaket på en sisådär 79 miljarder är nödvändigt. Det är viktigt att ”människorna” har förtroende för banksystemet nämligen. Och så pumpas pengarna in. Bankerna tvekar om villkoren för att få stöd förstås. De är rädda att ledningspersonerna skulle tappa den motivaton de har kvar om de skulle få nöja sig med årslöner på tre miljoner och tvingas avstå från bonusar.

Vore det inte bättre om alla dessa små direktörspojkar tog med sig ett måttband, gick in i närmsta garderob, drog ner brallorna och gjorde upp en gång för alla? För det kan inte handla om hushållsekonomi. Rimligen bör man kunna hålla svälten från dörren och klä sig skapligt på tre miljoner om året. Får man dessutom en bonus på fem så har åtminstone jag svårt att se var mervärdet i att få 17 miljoner till ligger. Det kan inte vara så att dessa människor kan äta sig mer än mätta väl? Nej det handlar nog om något annat. Frågan är vad.

Just idag känner jag något som måste vara klasshat. Vi får väl se hur långvarigt det blir. Annars är det en vecka kvar till det som kan ge tröst och mening åt de torfiga liv vi trasproletariatet lever. Fotbollspremiären. Vinner vi mot Halmstad vet jag att poeten har rätt;

 

”Fotboll är den lille fattige mannens känsla av att vara vinnare i ett liv som han vet att han redan förlorat.” Just så.

född på erik sandbergs 34

Erik Sandbergsgatan.

Ett Gunnebostängsel som rostat blir vasst att hålla i. Om man stod på andra sidan stängslet kunde man se ett antal fingrar gripa krampaktigt om ståltrådarna i stängslet. Det gällde att hålla i som fan. Egentligen var det förbjudet att hålla i stängslet under de närkamper som alltid uppstod under de otaliga matcherna på den plan som ramades in av det rostiga Gunnebostängslet.

Jag kan fortfarande minnas hur fingrarna luktade järn och hur de färgades av rost. Ett annat minne som smakar och luktar är minnet av damm. Dammet var överallt. Det hade trängt in i näsan, det låg intorkat på vaderna, i pannan och det klibbade fast vid den Igloo med apelsinsmak som vi delade på i skuggan bakom parklekens röda stuga uppe på Krönet.

Dammet kom från den arena som beroende på årstid tjänade som fotbollsplan, ishockeyrink och bandyplan. Stundtals hade den också varit skådeplatsen för parkmästerskapen i diskus. Trots att diskusen var två hoptejpade pingisracketar där handtagen tagits bort räckte tyngden till för att de sneda kasten skulle vara ett hot mot fönsterrutorna på den intilliggande Näckrostvätten där traktens morsor tvättade. Efter två ganska ordentliga klirr var diskustävlingen också över.

Men fotbollen regerade. Trots att detta var på den tid då de flesta kände igen en hockeylirare i landslaget och Honken, Stisse och Sterner var folkhjältar så härskade fotbollen oinskränkt över allt och alla. Vi som satt där i skuggan visste inte att vi just ägnat oss åt spontanidrott. Det kallas ju så numera. Alltså de tillfällen då hela föräldraföreningen p-94, en ungdomskonsulent, en grupptränare, två hjälptränare, två målburar av curvermodell, en förhyrd och uppvärmd plastgräsmatta, en vattenflaska, ett par värmebyxor, tre bollar med 0,7 kilos tryck per barn och en Grand Voyager inte är absolut nödvändiga för att skitungar skall spela fotboll.

Spontanidrott? Det var nog snarare brist på alternativ som gjorde att vi gått ner på planen iförda vanliga gympadojor där varenda sten kändes genom sulan. De flesta av oss delade rum med flera syskon och morsorna och farsorna tillhörde inte dagens generation som får panik så fort deras barn har eller ser ut att ha tråkigt. ”Ut bara! Hitta på något! Ta med bollen!”

Det var parken som gällde. Parken var Texas, Skattkammarön, Råsunda, San Siro, Chicago och Dödskallegrottan på ett par hundra kvadratmeter och den låg precis utanför porten var man än bodde.

Parken gränsar mot Erik Sandbergsgatan i norr och mot någon sorts park i söder. I öster låg Maddisån Skvär Garden, alltså källaren i 23:an där otaliga boxningsmatcher avgjordes och där blodet enligt de vittnen som var där aldrig riktigt gick att få bort från väggarna och så i väster; våra drömmars arena. Sandstadion, Sand Siro, den lilla usla gropiga grusplan, inhägnad med Gunnebostängsel och med två vitmålade målställningar i var ände, där vi i stort sett levde våra liv. Planen finns kvar om än i krympt skepnad. För några år sedan kom nutiden nämligen till 1950-talets Erik Sandbergs gata. Tvätten försvann. Damfriseringen där tanterna ”lade håret” spikade igen. Till och med den mytiska Panncentralen som en gång i tiden värmt upp våra folkhem men inte haft någon egentlig funktion sedan fjärrvärmen kom försvann.

Men det är fortfarande min hemmaplan.

seglarpaviljongen är tillbaka

Jag smågnällde ju nyligen lite beträffande öppettiderna på Seglarpaviljongen. Lite orättvist skulle det visa sig. Skälet till att man haft öppet bara för lunch är att det tagit myndigheterna två(!) månader att bestämma sig för att ge restaurangen tillstånd att servera alkohol.

På hemsidan finns nu de aktuella öppettiderna. Poul har alltså sålt men finns kvar i köket vilket borgar för rikligt god mat. Den nye ägaren Resul Zarg verkar ha förnyat lite lagom och det känns riktigt roligt att ha ännu ett alternativ när man vill ha en kall och en lilling en solig dag.

En annan skala.

Det finns ganska många här i Stockholm, där jag befinner mig just nu, som sitter i tunnelbanan, bilen, på pendeltåget eller i en buss på väg till jobbet. På något märkligt sätt fungerar det ganska bra och det trots att Stockholms län under 2009 kommer att hysa fler än två miljoner invånare. Men allt som oftast drabbas staden, eller rättare sagt länet av trafikinfarkt. Essingeleden byggdes en gång i tiden för max 80 000 bilar per dygn. Förra året handlade det om 165 000 bilar (och av dem en jävla massa lastbilar om ni nu frågar mig) som använde leden. Det blir därefter kan man säga.

Ett litet och priviligerat fåtal kan gå till jobbet. ”Kan gå” är förstås beroende av vilka preferenser man har. Det är fullt möjligt att gå låt oss säga fem kilometer till jobbet och fem kilometer hem varje dag, men mycket få gör det. Cykla fungerar också. Eller inte.

Cykla här är en helt annan sak än i Landskrona. Det märks inte minst på att av tio cyklister i Stockholm har kanske sex eller sju cykelhjälm, i Landskrona en eller två. Det betyder knappast att Landskronacyklisten när en dödslängtan eller har en sämre utvecklad självbevarelsedrigt än velocipedryttarna i huvudstaden. Det säger antagligen mer om trafikklimatet än något annat.

Visst kan det bli lite råddigt även i Landskrona också, korsningen där vid apoteket är stundtals inte att leka med till exempel. Men det ett annat klimat. Lite lugnare och lite mer överseende attiyder. Något man mycket sällan ser i Stockholm är bilförare över 80 år. I Landskrona är det ganska vanligt. Det hänger väl ihop med att många bor en bit utanför staden och att det är svårare att ställa om från att inte ha bil till att gå ibland ganska långa sträckor till en busshållplats. Inget ont om äldre bilförare, de flesta vet när det är dags att lägga av.

Bilden visar Essingeleden den 1 november 2007. Snökaos, långtradare som inte kom upp för små backar. Människor som nog önskade att de gått på toaletten innan de åkte från jobbet, resignerade människor, hysteriska människor och de flesta stoiskt väntande på den vår som kom med Vägverkets sand- och saltbilar. De 19 kilometer jag hade att köra från Farsta till Solna tog 2 timmar och 45 minuter. Det är förresten jag i den blå Toyotan.

Nästa vecka skall jag jobba i Trelleborg men jag bor förstås hemma i Landskrona. När mina arbetskamrater frågar hur långt det är mellan Vångavallen och Landskrona konstaterar jag stolt att jag svarar som en Skåning skulle ha gjort. ”Det är väl en timme.” Hur lång sträckan är säger egentligen inget om tiden den tar att åka. Tio mil är en timme plus moms i Skåne. Tio mil  Stockholm är ett halvt dygn. Särskilt om det snöar på Essingeleden.

GTA Landskrona

Landskrona och kriminaliteten. Landskrona och otryggheten. Landskrona och bilden av Landskrona i andra delar av Sverige. Jag antar att det är ofrånkomligt att skriva om detta när jag nu givit mig på att skriva om just  Landskrona.

Nu har jag inte läst all statistik från BRÅ och dessutom tillåter jag mig att tycka att det är ganska ointressant om Landskrona är 0,7 eller 2,3% mer brottsbelastat än Karlstad eller Växjö. Jag tror att alla, oavsett bostadsort, kan känna att vi befinner oss i en utvecklingsspiral som är mycket obehaglig. Brotten blir fler, gärningsmännen yngre och allt fler i det samhälle vi lever i blir brottsoffer. Hade jag en egen glasklar uppfattning om problemens orsaker skulle det hela komma i ett annat läge. Men någon sådan uppfattning har jag inte. Butiksrån, misshandel, våldtäkter, ordningsproblem på skolorna och till och med mord är ökande företeelser. Men jag vet inte vad det beror på.

Av alla brott är det väl dessutom bara häststöld som minskat stadigt sedan 1904 och i det fallet kan jag våga mig på en gissning beträffande orsaken om nu någon skulle vara intresserad.

Vill man ha bevis för att allt blivit värre finns detta att få i övermått. 

Som alltid när ett problem får uppmärksamhet finns det människor som har enkla lösningar. Dessa lösningar levereras från alla håll och kanter och med olika politiska förtecken. Förklaringsmodellerna skiftar och kloksakp blandas med fördomar och dumhet som upphöjts till ideologi. Och detta alldeles oavsett vilken kant debattören befinner sig på. Allt för ofta möter jag människor som förväxlar sanningen med vad de tror sig veta.  

Jag funderar på om den bild vi får i media är sann? Visseerligen är det säkert alldeles sant att ”en butik i Landskrona rånades på förmiddagen av tonårspojkar som hotade personalen med ett pistolliknande föremål”, strikt sakligt så har detta hänt. Men vad händer när vi inte får några motbilder? Och vilka tjänar på att framställa Landskrona som ett Colombia där polisen har semester? Rädsla föder rädsla som föder våld.

 

Det händer att jag får frågan;

– Men Landskrona? Är det inte jävligt rörigt där?

I det här läget gäller det att välja rätt svarsstrategi. Valet hänger på om jag;

A.      Vill tala med vederbörande mest om hur migrations- och integrationspolitiken havererat och få ett föredrag om hur främlingar aldrig kan ingå i ett svenskt samhälle förrän daltet med dem upphört.

B.      Vill tala med frågeställaren om hur man måste anlägga ett klassperspektiv på problematiken och att hur den alienation som innevånare i multikulturella, socialt utsatta områden känner är betingad av att produktionsmedlen inte ägs av arbetarna.

C.      Talar med någon som faktiskt tror att ju sämre det är på andra platser, till exempel i Landskrona, desto bättre blir det där han eller hon bor.

Men snart får jag väl inbrott i bilen och kräver dödsstraff för alla jävla skitungar som deras idioter till föräldrar är för påtända eller fulla för att ta hand om. I sådana lägen tycks vi människor bli ganska primitiva nämligen. men just nu vet jag inte riktigt vad jag skall tycka.

Sol.

Både fredag och lördag har bjudit på sol. Även en nybliven trädgårdsinnehavare inser att något är på gång, inte uppenbart och väl synligt ännu – men det är likafullt på gång.

Såhär på tröskeln till det som inte ens är vår finns det en sak som slår allt annat när det gäller att skapa inspiration. Plantskolan i Tullstorp. Ombyggd ganska nyligen och med alltid lika hjälpsam och glad personal. Titta nu på färgerna som liksom strålar mot dig och som finns att se lajv i Tullstorp.

För övrigt känns det trist att Seglarpaviljongen fortfarande är stängd kvällar och helger, dessutom kan konstateras att Tycho Brahe har bra bar-meny.

Snö, grått, kyla, mörkt och fy fan.

Jag vet att det blir ljusare i allt raskare tempo och att det inte är mer än än ett par månader till Valborg. Men just idag är slitaget från den pågående vintern mer påtagligt än vaga löften om en eventuell vår. Igår satt jag på Toyota i Haninge i väntans tider och fikade med några olycksbröder. Scenen påminde om ett väntrum för blivande pappor ur en film från 40-talet.

Det var inte mycket till festivalstämning bland de väntande om man säger så. Jag kom att tänka på T.S. Eliots ”The Hollow men”, oförglömligt reciterad av Marlon Brando i Apocalypse Now.

We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion;

Those who have crossed
With direct eyes, to death’s other Kingdom
Remember us—if at all—not as lost
Violent souls, but only
As the hollow men
The stuffed men.

Kultur i februari.

Här kommer Landskronas kulturkalender för februari. Vill du ha den kopletta kalendern kan du ladda hem den här.

 

1/2 15.00 & 18.30 Divertimentos sångshow på teatern.

4/2 19.00 ”Synrand”. Patrik Aarnivaara och Jacob Simonson berättar om

projektet. Konsthallen.

4/2 19.15 Lite Häljarpshistoria med Sven-Erik Thosteman, Häljarps bibliotek.

6/2 19.30 Divertimentos sångshow på teatern.

7/2 10.00-14.00 Tema ”Hälsa” på stadsbiblioteket: Hälsa och livsstil, med Primärvården.

7/2 16.00 & 19.30 Divertimentos sångshow på teatern.

8/2 13.00-16.00 Söndag på museet: Modersmål – språk och kultur. Utställningen invigs, sång och dans av elever och lärare. Öppen verkstad.

10/2 19.00 Berättarklubben på teatern.

11/2 19.00-21.00 Film om Konst: Per Kirkeby Vinterbillede/Winters tale, en

film av Jesper Jargil. Konsthallen.

11/2 19.00 Ulla Britt Bohlin om Kvinnor i gamla testamentet. Landskrona Föreläsningsförening på stadsbiblioteket.

12/2 19.00 Tales med Björn Ranelid på teatern.

15/2 14.00-16.00 Söndag på museet: Per Henry Richter, vernissage i Rum för Reklam 14.00.

16-20/2 13.00-16.00 Sportlovsverkstäder på museet. Skapande verkstäder med anknytning till utställningen Modersmål – språk och kultur.

Pysselverkstad i Rum för Reklam.

20/2 19.00 Tre tenorer, på teatern.

22/2 14.00-16.00 Söndag på museet: Pyssel för alla.

24/2 19.00 Elin Jönsson – Konsten att dölja en massaker. Elin talar om sin debutbok och sina upplevelser i Uzbekistan. Stadsbiblioteket.

26/2 12.00 Torsdagslunch på teatern. Premiär med Wienermusik.

28/2 10.00-14.00 Tema ”Hälsa” på stadsbiblioteket: Japansk hälsa med kvalitet i vardagen, med Nikken

Missa inte de ”små” händelserna. Ett föredrag på ett bibliotek kan vara väl så minnesvärt och berikande som….. Let’s Dance?

Annecy – Haute Savoie

Ungefär en timme från Chamonix vid stranden till den magiskt klarblå alpsjön Lac Annecy ligger en stad som går att bli blixtförälskad i redan vi ankomsten. Alla romantiserade fördomar om Franska städer förvandlas till verklighet här. Tabac, Bistro, Patisserie och farbröder i basker som spelar boule…

Bebyggelsen är lite spretig, de äldre delarna är genuient vackra och de nyare bär prägeln av dem som bor där; Välbärgad övre medelklass som tröttnat på att trängas i Paris. Jag höll mig i de äldre delarna. På uteserveringana serveras kaffe och Pernod med självklar elegans och rutin.

Nu är det inte Annecy på bilden utan snarare Kvartorget i Landskrona. Samma ljus, samma känsla. Ja, förutom Pernoden då… Men den kan man ju ta hemma. För varje gång jag tar en promenad i Landskrona ökar min förvåning över hur blandat det är. 1700-talshus, hyreskåkar, lagerhus, lyxrenoverade patriciervillor och så rena ruckel. Konformism är liksom inget för Landskrona. Även om Kvarntorget är väldigt likt Annecy.

Att resa bort kan vara att hitta hem.

Var är jag – och varför?

Landskrona. Jag kan inte påstå att jag hade någon särskild relation till staden under min uppväxt. Landskrona var senare i livet och under många år staden jag åkte förbi på väg till Malmö eller till kontinenten.  Från E6an kunde jag se kranarna som sträckte sig mot himlen och horisonten och jag trodde mig veta något om ett fartygsvarv vid deras fötter. Jag visste naturligtvis också en del om Landskrona Bois som med ojämna mellanrum spelade i allsvenskan och då kom på besök till Råsunda för att spela mot mitt AIK.  Men det var ungefär allt. Det krävs mer för att skapa en relation till en stad och till en bygd.

Mig hittar jag.

Jag är numera Landskronabo på deltid. Det har förändrat min relation till staden och till människorna som bor och arbetar här. Det har också förändrat mitt förhållande till mig själv. Som de flesta är jag på ständig jakt efter mig själv. När jag kommer till Landskrona blir det snarare så att mig hittar jag. Det är så annorlunda, det är så… annorlunda men ändå inte.  Jag sade till P i somras att det ibland kändes som att komma hem till Solna 1967. Inte sagt för att antyda att Landskrona skulle ligga 40 år efter och inte sagt för att påstå att Stockholmsregionen är nutid och Landskorna dåtid, tvärtom. Lasse Åberg har sagt att nostalgi är en sorts konverterad framtidstro. Men nostalgi är knappast vad jag känner när jag sitter på Seglarpaviljongen en sommarkväll och tar en öl. När Poul kommer ut och bjuder på en lille Gammeldansk och då är det närvaro jag känner. Det är här och nu i Landskrona.

Här och nu betyder något här. En av de första vardagarna i Landskrona skulle jag ordna några ärenden. Detta var före det att jag insåg att det är fullt möjligt att lösa det mesta per cykel så jag tog bilen. Allt var annorlunda jämfört med att göra motsvarande sak i Solna. Det fanns parkeringsplatser, det var inte några köer vare sig till bankomaten eller på Apoteket och jag var tillbaka hemma efter en kvart. Ändå var tempot lägre än hemma. Människor talade mer med varandra och det tog tid. Sakta tvingades jag anpassa mig till att det går att leva och att få saker uträttade trots att det som skall göras tar längre tid än trettio sekunder. Det gjorde något med mig, något bra tror jag. Jag sökte mig – Mig hittade jag.

Bilden av Landskrona.

Fler än jag borde cykla ner vid Slottscaféet, fortsätta vägen mellan de bokstavligt sagolika kolonistugorna för att så småningom ta sig ner till Strandvägen och havet. De borde i sakta mak trampa bort mot Borstahusen, stanna till vid en bänk och låta blicken vila vid horisonten. De borde äta lunch på Pumphuset som jag gjorde och de borde låta sig välkomnas av den underbare skåning med ursprung från de brittiska öarna som serverar och konverserar med samma ackuratess.

Innan jag kom till Landskrona för att själv uppleva staden fick jag min bild av den genom tidningar, radio och tv. Det var ingen ljus och positivt färgad bild jag fick. Förvisso är det så att medias uppgift inte primärt består i att förmedla gulliga mysreportage, något som de tycks ta på stort allvar när det gäller Landskrona. Men, det finns en uppenbar risk att vi som bor, arbetar och lever i Landskrona börjar tro på den ganska ensidiga bild som förmedlas. Att vi blir defensiva och nöjer oss med lama försök att tala om att ”det är inte så farligt”… för dem som undrar hur det är.

De före detta grannar, goda vänner, släktingar och de av barnens vänner som varit på besök ser det ljusa och vackra i Landskrona. De tar tillvara allt staden har att bjuda vare sig det är närheten till havet och kontinenten, de välskötta parkerna med sina skulpturer, de glada vänliga människorna, den fria entrén på museet, Konsthallen, fotbollssveriges godaste kokta med bröd eller Landskronakarnevalen.  De badar med oss i Ålabodarna, de tar golflektioner av Henrik Ljung på Glumslövs GK, de följer med Rolle Rundqvist på fotboll och framförallt skapar de en bild och en känsla som är deras egen, inte medias. De tar de möjligheter som finns att skapa en egen relation till staden, bygden och människorna.