att återvända

Hemma i Landskrona, jag tänker faktiskt så fastän jag är så mycket Solnatattare man kan bli, hemma i Landskrona har jag hittat en del av allt det jag kommit att sakna i takt med att Solna blivit allt mer modärnt och jag själv allt mer hamnat på tvärs mot samtiden. Det skulle antagligen gå att få ihop någon sorts kulturantropologisk essä kring detta men eftersom känslor allt som oftast kommer i vågor eller impulser kan de bara beskrivas fragmentariskt. Därav detta lilla experiment.

Skocity. En varm sommardag när det just gått upp för morsan att det snart är sommarlov. Jeans från Lasso, t-shirt som farsan fått på Esso med en tiger på och texten ”En tiger i tanken.” Eftersom jag just slitit ut ännu ett par Tretorn, mörkblåa med brun sula, och vi snart skall åka till Gotland är det dags för mer rejäla tag.

Det är en sån där hallon-igloo-sommardag som man tar för given när den är där men som knappt går att förstå i mars. Popplarna vid korsningen med Vintervägen har ännu inte ätit sig ner till vattenledningarna, de är relativt nyplanterade eftersom det bara är några år sedan spårvägsrälsen revs upp. Popplarnas rasslande löv går att höra i vinden. Fler bilar är det inte på Råsundavägen, bara när en 511:ans buss med delad bakruta kör förbi går det att få en aning om vad som komma skall. Men än så länge är det tyst.

Morsans uppfattning om vad som är att betrakta som rejäla tag när det gäller skor är i mina ögon helt världsfrånvänd och fel. Rågummisandaler? Hur fan skall det gå till att spela fotboll i sandaler uppe på Sandstadion, Krönet, Erik Sandbergsgatan iförd skor som släpper in grus? Men det kunde ha varit värre. Om morsan insisterat på att jag skulle ha haft någon sorts kraftiga promenadskor, något som säkert låg i farans riktning framåt höstkanten, så hade jag kunnat glömma allt vad fotboll hette. Hade man ”råpjuck” så fick man inte vara med och dela och så var det med det. Men sandaler blev det. Praktiskt, luftigt och svalt och de var dessutom intill förväxling lika dem som Niklas och Johan hade i Saltkråkan. Mesarna. Tjejtjusarna. Som inte spelade fotboll. Jävla Pepplon.

Nu blev det trots allt bara en match med sandalerna påtagna. Efter en eftermiddag på Sand Siro där jag tvingades tömma grus ur sandalerna ett oräkneligt antal gånger återvände jag hem för att äta middag. När morsan fick se mina före detta ljusblå najlon-strumpor… Ja, jag kan väl säga att hon inte jublade ikapp med dagens ”HEJ Å HÅ SMUTS ÄR BRA FÖR JAG HAR VIA”-morsor precis. Så farsan fick köpa ett par Tretorn dagen efter. Sandalerna följde med till Gotland och gjorde tjänst där till full belåtenhet.

Jag undrar hur många kilo gummi som nötts bort där på grusplanen vid Krönet? Bempa Rindlert, Tella Björk, Hasse Groth, Leffe Bykan, Broppa, Punky, Järva, Hasse Goffe, Runge, Läx-Olle, Dallas, Inge W, Tusse, Kitte, Prosten, Lillis, Tommy Gypple, Gudda, Krille Eklund, Sölve, Burtan och femhundra andra gossar med femhundra förtvivlade mödrar som slet med skoinköp och tvättstugor… tanken är drabbande.

Men Landskrona då? Jo där finns nämligen fortfarande skoaffärer som inte ingår i en kedja. Små ägarledda butiker där jag ger mig fan på att det går att hitta rågummisandaler längst in på lagret. Det finns en cykelaffär som heter Göta. City-Basaren har resårband, en miljon olika knappar och skyltar med tant-trosor som skulle funka som spinnacker på en Omega 42.  På Tycho Brahe, den lokala puben serveras Toast med sallad, ägg och bacon för 40:-. Bussarna heter 1,2,3,4 och 5 men ingen har delad bakruta, det vore att ta i.

Här känner jag mig hemma. I en stad där skoaffärerna inte har öppet på söndagar. Långt från Mall of Scandinavia och närmare Stråket för femtio år sedan känns asfalten likadan, lika mjukt doftande nylagd som när morsan och jag gick förbi Himberts Skjortor på väg till Skocity för att sommarrusta. Jag är tillbaka i Solna men ändå inte.