deja vu

Jag tror att jag är alldeles för upptagen med att försöka minnas. Minnas allt mellan himmel och jord och eftersom jag blivit utrustad med en inre hårddisk på cirkus 100 terabyte så blir det då och då drabbande och jobbigt. Det händer att jag kommer att tänka på människor jag saknar, levande eller döda, att jag längtar till platser som inte finns kvar eller som jag bara inte kommit mig för att besöka.

Jag har skrivit om det förr, hur insatserna ökar för varje år som går när jag försöker återvända till något som en gång varit mitt, eller som jag åtminstone varit delaktig i. I somras, mitt under Almedalsveckan lämnade jag och tre kollegor Visby för att ge oss ut på Gotland och se något annat än PR-byråernas mässmontrar.

Vi for till min barndoms Slite. Cementfabriken, semesterbyn, havet, Enholmen, Mac Pizza (f.d. Olles Grill) och så den cementbelagda Storgatan låg kvar. Ett återvändande som bekräftade minnesbilderna av barndomens somrar. När jag stod upp på Lotsbacken och blundade var det 1968 igen. Det var salta bad, smultron, tång, rökt flundra och fiskeutflykter till S:t Olofsholm i pappas Saab som visades i min inre biograf.  Jag kände en stor tacksamhet över att inte bara ha fått vara med om detta utan också att kunna minnas känslan. Pappa är död sedan 15 år och ni som känner mig vet att jag har svårt för det där med anden i glaset, spökjakter på TV 4 och annat trams, men i den stunden var pappa där.

 

 

Hemma i Landskrona finns ”landshövdingehus” av samma typ som förekommer flitigt i Göteborg. Under en minst sagt kaotisk period av mitt liv bodde jag i just ett sådant hus. När vi, Abbe och jag, flyttade in var det sommar. Skilsmässan var ett faktum och jag försökte orientera utan att ha vare sig karta eller kompass. Faktum är att jag inte ens visste vilken skog jag var i. Min Göteborgska vänner hade berättat att jag skulle bo i Majorna och att där bodde allt från arbetslösa gatucirkusartister, hippies, organiserade militanta antirasister samt skådespelaren Roland Janzon och lite annat löst folk. Med andra ord, jag var i det läget som gjord för att bo där. Lägenheten var möblerad och Abbe och jag tog oss an matlagningen. Köttbullar med Gammeldags Idealmakaroner och en flaska Heinz fick det bli. Bor man i ett Landshövdingehus och har en bakgård där alla skitungar spelar fotboll, piskställningen står oanvänd och där solen strålar ner så måste man äta utomhus. Det gjorde vi också. Efter fem minuter fick vi sällskap av två unga kvinnor, båda påklädda i flera lager av mystiska batikkläder och med korta pagefrisyrer med lugg a la mattfrans. De presenterade sig som Olga och Fideli och berättade att de ingick i ett lesbiskt konstnärskollektiv som hade ateljé i den nedlagda mjölkaffären i huset. Och solen sken på den gamla träporten som någon hade bemödat sig att karva ut på konstnärligt vis långt innan allt blev aluminiumprofiler och krossäkert glas.

Varje gång jag går förbi husen hemma i Landskrona tänker jag på den eftermiddagen då jag och Abbe landade på Såggatan i Göteborg och fick våra fördomar upphöjda till erfarenheter.

Så finns det platser som gör alldeles för ont. Jag försöker glömma dem, eller åtminstone bearbeta de minnen av dem jag har. Råsunda Fotbollsstadion, eller snarare förlusten av den gjorde mig länge bara jävligt arg. Nu är det mer en tomhet och en djup saknad som drabbar mig när jag någon gång försöker ta mig igen det helt obegripliga kaos som Frösundaleden blivit.

En vän som har en särskilt sorglig dag idag är Malin som ju för två år sedan förlorade sin pappa. Visst är det sorgligt men jag tror ändå att när Malin längst inne, när hon blundar, kan känna precis samma glädje över att Perre fortfarande är närvarande på så många sätt i hennes liv. En dag är vi alla borta och då skall ungarna klara sig själva. Det bästa vi kan ge dem är goda minnen av oss. Inte arv och pengar inte smycken, konst och annat som ändå är förgängligt. För ger vi barnen goda minnen är det också ett tecken på att vi levt bra liv och att inget var förgäves.